Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
det och narcissismen, verkar mera efterklang
än verklig nyorientering.
I ett aforistiskt stycke om ”alla stackars i
världen” stackrar författarinnan bland annat
detta motsatspar: ”Stackars du friska som
ingenting har att säga. Stackars du som har
mycket att säga; du sjuka.” Ingen kan tvivla
på att Elsa Forsgren själv är mer släkt med
de sistnämnda stackarna. Vad man vill
tillönska henne är ett lagom mått av den
ointressanta, avspända, själv glömska hälsa som
ensam förmår bära fram det ovanliga, det som är
annorlunda, andens eld. Ett och annat tyder på
att hennes poetiska aning kan komma att
besannas: ”Ingalunda är min ensamhet ensam.”
Margit Abenius
RENINGSPROCESS
Tarjei Vesaas: Blekplatsen. Översättning av
Stig Dagerman. LT:s förlag 1950. 8:—.
Anmälaren känner tyvärr ofullständigt till
Tarjei Vesaas tidigare böcker (håller dock på
att ta igen försummelsen), men älskare av hans
konst säger sig ibland föredra dem framför de
sista, i vilka en konstruktiv eller symbolistisk
tendens tycks växa sig allt starkare. I ”Tornet”
som översattes till svenska härom året behövde
symboliken strängt taget inte pressas:
människoskildringens tragiska, tunga mäktighet
bröt sig väg ändå. Skrothögen som växte och
växte på Randolvs gård, getinggaddarna som
stack Jorunn till döds var kusliga symboler,
med också yttre verkligheter, sedda och
erfarna.
I ”Blekplatsen” däremot verkar
symbolismen diffusare och alltför utspekulerad. Det
drivs i den starkt komprimerade
problemromanen ett spel mellan mörker och ljus, besudlat
och rent. Till Johan Tanders tvättinrättning
kommer byken sölad och stinkande men den
förs bort därifrån doftande ren, spolad av vind
och sol. Likaså måste själen, tung av mordlust
och oklar sexualitet, genomgå en våldsam
rening innan den är mogen att ”hämtas”. Arbetet
i tvättinrättningen och på blekplatsen målas
med frisk visuell poesi. Där går den unga
linne-strykerskan Vera som är föremål för de unga
männens drömmar och för Johan Tanders
åldrande, icke dagsmedvetna lidelse. Den vänds i
mordlust mot Jan Vang, Veras gynnade vän.
Karakteristisk för Vesaas konst är den poesi
som genom magiskt uppbyggda ordklanger
manas ur djupen (jag citerar ur originalet):
Han ser framfor seg ein ung mann. Han stiller han
opp som på ein grpftekant og set ein drepande stråle
på han. Og strax veivar den unge mannen overende,
blir borte nedi rapande mold. Det var ingen vanleg
grp fickan t, det var det siste på jorda.
No ligg Jan Vang i grava.
Det laet som musikk.
Her blaes ein vind i den damstille kvelden. Ingen
vanleg vind. Ein heit og mprk frå dei ukjende dalane
ein har i seg.
Man lägger romanen ifrån sig med en
tve-kluven känsla av att tycka om dess människor
utan att ändå fullt förstå deras beteenden. Idén
springer inte självlysande fram ur den
skildrade verkligheten.
Stig Dagerman har översatt ”Blekplatsen”,
säkert på grund av frändskapskänsla för både
det cerebrala och det dramatiska hos Vesaas.
Det har dock blivit lite för mycket Dagerman
och lite för lite Vesaas. Dubbelkomparativen
”annorlundare”, s. 77, verkar besynnerlig. Det
osäkerhetsväckande fyllnadsordet ”liksom”, ett
modernt stilistiskt ogräs, utströs alltför rikligt.
”Känning” och ”oknytt” är visserligen goda
gamla ord men alltför arkaistiska i
sammanhanget; andra uttryck däremot gör ett alltför
journalistiskt intryck. Men uppgiften har
säkert inte varit lätt. Margit Abenius
RYSKT
Gleb Uspenskij : Den förlorade gatan.
Översättning av Carl Gustav Martinsson.
Tiden 1950. 2: 65.
Ivan Bunin: Mitias kärlek. — Livets bägare.
Översättning av Sigurd Agrell. Tiden 1950.
2: 65.
Rysk lyrik i urval och översättning av Nils
Åke Nilsson. Tiden 1950. 2: 65.
Ett indignationsreportage, ett par fina
noveller och en bukett lyriska smakprov bildar
avslutningen på det ryska klassikerbibliotek, som
Nils Åke Nilsson under de senaste åren har
redigerat för Tidens förlag. Det har varit ett i
högsta grad prisvärt företag, och man vill
gärna hoppas att serien ska få en fortsättning
i någon form. De 24 volymerna fyller åtskilliga
luckor i vår översättningslitteratur. Men det
finns ännu många hål att täppa till, och med
den goodwill som klassikerbiblioteket har fått
i vida kretsar borde förutsättningarna för en
fortsatt ryssutgivning vara goda.
Gleb Uspenskij (1840—1902) hör till
60-och 70-talens ”narodniki”, den författargrupp
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
