Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som i Saltykovs och Nekrasovs efterföljelse
främst inriktade sig på att ge sannfärdiga
rapporter om det ryska folkets liv. Det blev i
allmänhet inga glada och lugnande rapporter. I
Tidens serie har Resjetnikovs ”Pråmdragarna”
förut givit ett vältaligt prov på de
fruktansvärda avslöjanden, som periodens sociala
realister kunde lägga fram; Uspenskijs
demonstration är ett inte mindre skrämmande exempel.
”Den förlorade gatan” är hantverkarnas
kvarter i författarens hemstad Tula, och någonting
mera förlorat får man leta länge efter. Det folk
som Uspenskij skildrar är proletariserat i
ordets egentligaste mening, avstängt från alla
möjligheter att tillgodose eller ens skaffa sig
behov utöver de mest elementära. Följden är,
som alltid under liknande förhållanden, att
också det elementära blir lidande: eftersom
inget hopp om en förbättring finns, blir
människorna offer för en apati av det slag som av
någon ohållbar orsak brukar kallas djurisk.
Bara två medlemmar av ”gemenskapen” står
utanför eller ovanför eländet. Den ene är
krö-garen (naturligtvis) Danila Grigoritj, den
andre bokens huvudfigur Prochor Porfiritj, en
i all enkelhet tämligen förslagen person som av
bister erfarenhet (”händelser, som legaliserade
nävrätten för en anständig människa”) har lärt
sig rofferiets betydelsefulla konst. Han
upptäckte i tid ”att han kunde betrakta en nödställd
och lidande människa med både föraktfullt
medlidande, kall likgiltighet och beräkning på
samma gång, samt att han kunde omsätta ett
sådant betraktelsesätt i praktiken före de flesta
andra ...” I Prochors gestalt varierar
Uspenskij en av den ryska romanens klassiska typer,
men han gör det inte så mycket med hat som
med dyster humor och kanske ett stänk av
ångest. Annars ligger bokens rent litterära
förtjänster av förordet att döma huvudsakligen i
den ymniga dialogen, vars folkliga must inte
är särskilt märkbar i översättningen. Som
sam-hällshistoriskt dokument har ”Den förlorade
gatan” sitt givna värde, inte minst för dem
som eventuellt lever i tron att den ryska
fattigdomen är en marxistisk-leninistisk-stalinistisk
uppfinning.
Också Ivan Bunin har — framför allt i
mästerverket ”Byn” — lämnat bidrag till den
skönlitterära monograferingen av folkeländet
före revolutionen. Men hans synvinkel är som
bekant en helt annan än narodnikernas,
vanligen också hans motivsfär: 1933 års
nobelpristagare är ju framför allt känd som den siste i
raden av det undergångsmärkta högrestånds-
rysslands stora skildrare. Som sådan
framträder han i novellerna ”Mitias kärlek” (1924)
och ”Livets bägare” (1913). Båda har varit
tillgängliga på svenska förut, men omtrycket
är fullt motiverat: de ger en välbehövlig
påminnelse om Bunins (alltför ofta
underskattade) kvaliteter som psykolog och stilist.
Åtminstone berättelsen om tonåringen Mitjas
kärlekslycka och (mest) kärlekskval är en
utomordentlig novell. I denna ingående men aldrig
tunga analys av ungdomligt känsloliv fäster
man sig särskilt vid det subtila samspelet
mellan sinnestillstånden och den ”yttre”
stämningen — en kontrapunkt som hela tiden ger
framställningen stark och övertygande
reali-tetsverkan.
I urvalet ”Rysk lyrik” är av utrymmesskäl
bara tio poeter representerade, och fyra av
dem har fått nöja sig med en dikt var;
uppmärksamheten har koncentrerats till Pusjkin,
Lermontov, Tiutjev och Blok samt i någon mån
Jesenin och Pasternak. Det bästa i boken är den
snabbt och klart orienterande inledningen.
Tolkningarna däremot lämnar en del övrigt att
önska. I största allmänhet måste man — det
är inte första gången — konstatera att den
ryska lyriken uppenbarligen undandrar sig
översättning; nästan ingenting i den svenska
texten låter ana originaldikternas av alla
kännare omvittnade storhet. Men tyvärr är dr
Nilssons tolkningar i många fall inte bara
blacka. De är ofta klumpfotade och valhänta
på ett sätt, som blir direkt stötande mot
bakgrunden av det inledande talet om
formsäkerhet, ordmusik m.m. Besynnerlig ordföljd och
omöjliga rim förekommer på många ställen,
och ibland krävs det mycken fantasi av läsaren
om han ska kunna ana sig till bildspråkets
ursprungliga gestalt. Dilettanteriet är tydligt och
tråkigt. Bengt Holmqvist
REGITEATERNS PIONJÄR
Olof Molander: Harald Molander.
Människan och konstnären. I. Ungdom och Resor
1858—1886. Brev och anteckningar.
Bonniers 1950. 17: 50.
Olof Molanders prisvärda företag att skriva
sin fars biografi är tydligen inte dikterat enbart
av sonlig pietet och personliga känsloskäl. Med
rätta kan han göra gällande, att den epok i vår
teaters historia, som hans far så talangfullt
representerar, är föga känd ännu ■— sålunda
vilar Ludvig Josephsons kvarlåtenskap alltjämt
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
