Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
outforskad i Kungliga Bibliotekets samlingar!
— men uppenbart är också, att Harald
Molander var en pionjär för den regiteater, för den
uppfattning av föreställningen som ett
mång-stämmigt allkonstverk, suveränt dirigerat av
iscensättaren, som sent omsider har förts till
lyckosam seger i vårt land av stora regissörer
i eggande inbördes tävlan som Per Lindberg
och — Olof Molander. Genom att från början
göra denna betydelsefulla traditionslinje till
den centrala i framställningen har författaren
kunnat avvinna det rika stoffet ett avsevärt
intresse utöver det biografiska, som i och för sig
är betydande -— även om denna första del inte
följer sitt föremål längre än till tjugoåtta års
ålder, intill 1886 års överflyttning till
Helsingfors, där hans egentliga mannagärning tog vid.
Kärnan i den nu utsända volymen utgöres av
tre bevarade brevserier, Harald Molanders brev
till hemmet från den unge studentens ferieresa
i Norge 1879, från en resa i mellaneuropa 1883
och från den nykläckte regissörens studieresa
på kontinenten 1885. Breven har i obrutna
sviter fällts in i levnadsteckningen, som är buren
av förståelse och beundran men långt ifrån
okritisk. Ett stort antal porträtt, tidstypiska
illustrationer samt teckningar och skisser av
Harald Molanders egen hand ger boken
kulturhistorisk atmosfär och kuriositetsintresse; synd
bara, att den är så slarvigt korrekturläst och
behäftad med onödiga detalj fel.
Från barnsben led Harald Molander av
astma, som med åren vållade honom allt
svårare lidanden, och han förblev livet igenom
en ömtålig sjukling och särling. I hans fall
som i så många andra sökte sig den uppdämda
kraften utlopp med fördubblad styrka, och han
blev en hektisk arbetsfanatiker som få. Sonen
understryker, att han bevarade det klena och
därför bortskämda barnets vana att
kommendera sin omgivning, och att maktlystnaden,
organisationsdriften och lusten att styra och
ställa utgör en av de psykologiska
förutsättningarna för den speciella
regissörsbegåv-ningen, men att de för hans fars del ledde till
egenmäktighet och övermod, egenskaper, som
ibland skulle visa sig ödesdigra för denne
ban-brytare inom svensk teaterkonst. Märkligt är
ju, sett ur vår tids synvinkel, att han aldrig fick
någon yrkesmässig utbildning för sitt blivande
kall. Han kom till teaterns värld som ung
stock-holmshabitué, via litteraturen och nöjeslivet,
via nationsteatern i Uppsala och via de
översättningar han utförde för scenen och som
förde honom i kontakt med dess folk,
enkanner
ligen med Ludvig Josephson. Sådan den unge
Harald Molander först träder oss till mötes i
sonens inspirerade biografi, är han närmast,
den estetiske dilettanten, som skriver, ritar och
spelar teater till husbehov men inte bedriver
sina universitetsstudier med nämnvärd energi
eller målmedvetenhet. Tidigt yppar sig hans
intresse för det dekorativa och för den
tids-historiska stilriktigheten, som han redan vid
nationsteatern lade ner stor möda på, och som
längre fram skulle utgöra en av
kontaktpunkterna med Meiningarna. Utåt framstår han
som inte så lite av dandy och citadin, som har
svårt för att vara på landet och finner Uppsala
”vidrigt”, och likt otaliga andra hypersensibla
ungdomar försöker han dölja sin känslighet
under pose och sarkasm. Men under
världs-mannalaterna och den elegant tillknäppta
pale-tån flyter konstnärsblodet hett och rebelliskt.
Det förleder honom till obetänksamheter, inte
minst på det erotiska området, både till
oskyldiga flicksvärmerier och till mera sorglustiga,
mindre oskyldiga episoder, en
sol-och-vår-historia med en rysk äventyrerska, där han och
hans familj var den missbrukade, förlöjligade
parten, men där han senare kunde utnyttja
stoffet för skådespelet ”Furstinnan Gogol”,
samt en reseupplevelse med en snäll och
moderlig änka, ryska även hon och i den förkrossande
åldern av trettioett år! Något av brådmoget
problembarn vidlåder Harald Molander under
dessa år och vållade smärtsamma konflikter
med fadern-läkaren och det högborgerliga
hemmet. Därtill kom de häftiga
åsiktsbrytningarna mellan generationerna, som hörde till
pjäsen på åttiotalet och som återspeglades i
komedien ”Vårflod”.
När detta stycke framfördes på Dramaten i
maj 1884, hade faderns nyligen timade död
inte bara radikalt förändrat och försämrat
Harald Molanders situation och ställt honom
inför tvånget att snarast möjligt skaffa sig en
anställning — den hade också framkallat
känslor av skuld och ånger hos den unge
frifräsa-ren. När ”Vårflod” rätt allmänt uppfattades
som ett angrepp på ”Det unga Sverige” och
som ett avfall, låg det sålunda en del fog i
anklagelserna — pjäsen var ett stycke självkritik
och sj älvuppgörelse — men också bara en del,
ty någon helhjärtad ”realist” hade Molander
aldrig varit. Liksom för så många andra av
åttiotalets svenskar var realismen för honom
Ibsen och Brändes men inte Strindberg,
åtminstone inte ännu. Sonen framhäver, att han dels
hade svårt att smälta anakronismerna i Strind-
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
