Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bergs historiska dramatik, dels i någon mån
delade hemmets borgerliga fördomar mot
sam-hällsrevoltören. Men därtill får nog läggas en
viss teaterkonservatism; Molanders egna
pjäser var skrivna i den franska intrigdramatikens
stil, som varit utgångspunkten även för den av
honom beundrade och översatte Ibsen. Georg
Brändes åter, som han korresponderade med
och umgicks med i Köpenhamn, var ifråga om
fransk skolning och historisk bildning, liksom
också ifråga om intelligens, vida överlägsen
sina beundrare bland de unga svenska
författarna. Hur många var för övrigt ännu på det
klara med Strindbergs genialitet eller
uppskattade den shakespearska naturalismen i hans
tidigare skådespel?
Molander hade själv gjort en fullständig
mise-en-scéne till ”Furstinnan Gogol” och
Josephson, som hade näsa för
teaterbegåvningar, knöt honom 1884 som biträdande
regissör till den av honom ledda Nya Teatern
(senare Svenska Teatern). Detta skedde vid en
tidpunkt, då kritik och publik ännu
identifierade iscensättning med ”yttre regi”,
dekorationer, kostymer och dylikt, men inte hade den
blekaste aning om, att det också kunde och
borde innebära ensemblespel, en enhetlig och
konsekvent genomförd tolkning av hela
diktverket. Men inte heller inom teatern, där
Molander endast tilldelades andrarangsuppgifter,
hade denna uppfattning godtagits. Det kom till
kollisioner med både ledning och skådespelare,
och spänningen kulminerade då Molander
under pseudonymen ”Un monsieur de 1’orchestre”
publicerade en tidskriftsartikel, i vilken han
gick till angrepp mot stj ärnspelet och andra
oarter, kritiserade sin chef och omnämnde egna
insatser men också med kraft hävdade sin syn på
regissörens arbetsuppgifter: ”Han bär ansvaret
för hela skådespelets gång, karaktär och
sammanhang. Det är han som skall samla krafterna,
sätta dem i rörelse, skilja huvudsak från bisak,
fylla luckorna, dämpa färgerna och förena de
skilda personernas och karaktärernas liv till ett
gemensamt liv, skådespelets.” Med denna
fanfar blåste regiteaterns idé in i vårt land, men
det skulle dröja innan den bar de rika frukter
som vi numera i fullaste drag kan avnjuta. Den
minst sagt olämpliga och odiplomatiska form
som Molander hade valt för att framföra sin
stridssignal, berättigad i och för sig, vållade
stor uppståndelse och skandal, men då befann
han sig redan på studieresa ute i Europa.
Av speciellt intresse i hans brev från denna
resa är hans reaktion mot det uppstyltade i
Meiningarnas spelsätt, och sonen vill i
fortsättningen reducera det inflytande som den
berömda hertigliga truppen kan ha utövat på
fadern. Här var uppenbart en punkt där
uppfattningarna gick isär, men eljest finns det en
oförneklig affinitet ifråga om kraven på
centraldirigerat ensemblespel och på historisk
stiltrohet. Meiningarna kom visserligen inte till
Stockholm förrän 1899, men långt
dessförinnan hade deras principer slagit igenom i den
europeiska teater som Harald Molander
studerade och tog intryck av på ort och ställe. Olof
Molander tycks för övrigt inte ha beaktat den
allmänna och mäktiga tidsström av historism,
som under 1800-talets sista årtionden
genomlöpte det europeiska liksom det svenska
kulturlivet, som bröt in också över teatern och som
hans far lika litet som andra tidsmedvetna
människor kan ha undandragit sig. Meiningarnas
och hans eget starka kulturhistoriska intresse
framstår närmast som parallella utslag av en
och samma rörelse i tiden. För regissörens
maktfullkomlighet har vi sett honom äga
personliga förutsättningar, men han har också
med beundran inregistrerat, hur metodiskt
in-struktionsarbetet var organiserat och hur
energiskt det bedrevs vid tyska och franska teatrar
till skillnad från svenska. Vad särskilt fransk
teater beträffar, ställde han sig kritisk till det
retoriska drag som skämde framförandet av
klassiker och tragedier, men var full av
hänförelse och entusiasm för det fördjupade
karak-tärsstudiet, den säkra replikkonsten och den
raffinerade poängteringen i komedispelet —
iakttagelser, som låter sig bekräftas ännu i dag.
Molander kom hem till ett surrande
getingbo. Han hade inte bara stött sig med sin chef
och med flera av sina kamrater utan också, vad
värre var, ådragit sig kåsörernas löje och hån,
och till deras kategori hörde de allra flesta av
teaterrescensenterna under en epok, då teatern
snarare sorterade under nöjeslivet än
betraktades som en konstart. Han nödgades göra
offentlig avbön för Josephson, men samarbetet
blev efter detta aldrig gnisselfritt. Nya
konflikter tillstötte, och efter de båda kontraherade
spelåren var hans ställning vid Nya Teatern
ohållbar. Med förtvivlan i hjärtat inskeppade
han sig till Helsingfors, där han fått
anställning vid Svenska Teatern. Med iver och
otålighet avvaktar man fortsättningen på hans
biografi, till vilken denna volym endast utgör
upptakten — men en upptakt, där författaren
i hög grad har lyckats spänna förväntningarna
på fortsättningen. Holger Ahlenius
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
