Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
LÄSNING I BLANDADE
ÄMNEN
Sten Selander: Pegaser och käpphästar.
Bonniers 1950. 11: —
Karl Ragnar Gierow: Mina utflykter.
Norstedts 1950. 13: 50.
Centralt placerade i Sten Selanders
innehållsrika essaysamling, som har den glada titeln
”Pegaser och käpphästar”, är de större artiklar
han under de senaste åren publicerat om D. H.
Lawrence, Virginia Woolf, James Joyce, T. S.
Eliot och André Gide. Det är alltså
huvudsakligen efter reaktionerna inför dessa författare
som man för ögonblicket har att bedöma
Selander som essayistisk kritiker. Vill man söka det
typiska i Selanders inställning kanske man kan
finna det i följande passus ur essayn om Eliot:
Och hans tes att endast den svårfattliga dikten kan
återge något av nutidens väsen må äga giltighet för
honom själv och en liten, intellektuell elit; de flesta
nutidsmänniskors andliga värld är dock i jämförelse
med tidigare generationers ingalunda sammansatt och
rikt nyanserad, utan tvärtom präglad av en
skrämmande utarmning, förenkling och förgrovning, och den
dikt de behöver måste strömma ur helt andra, friskare
och ursprungligare källor än den eliotska,
övermedvetna spekulationen.
Det är alltså en pessimist med stark
demokratisk ansvarskänsla som talar i dessa rader. Han
önskar massan en friskare och ursprungligare
diktning än Eliots. Man kan instämma i
pessimismen med det förbehållet att den måste ha
varit lika naturlig under vilken epok som helst.
Måste man inte i grunden hålla med den
exklusive Valéry, när han hävdar att litteratur i
finaste mening alltid är en lyx snarare än ett
livsbehov för flertalet, enormt betydelsefull
för några få men onödig och obegriplig för
mängden? Naturligtvis har Dickens, Conan
Doyle och Mrs Humphrey Ward direkt betytt
mycket mer för flertalet än Meredith, Gerard
Manley Hopkins och E. M. Forster—men finns
det därför någon anledning att fördöma de
senare? Finns det verkligen något skäl att
önska att Eliot skulle skriva ungefär som A. E.
Housman eller W. H. Davies? Är det
överhuvudtaget tråkigt att Eliot inte är friskare
och ursprungligare? (Skulle han då vara Mr
Eliot?) Eller är det överhuvudtaget tråkigt att
Mr Eliot finns? På den sista frågan har
Selander givit ett nästan nekande svar, när han
betonar att ”Eliot utan tvekan är en av de tre eller
fyra centrala gestalterna i vår tids dikt”. Att
han har blivit det, måste väl bero på antingen att
han trots sina svåra brister besegrat massans
motstånd (föga sannolikt) eller på att massan
fortfarande liksom tidigare inte bekymrar sig
om sådana utnämningar. Varför skulle just Mr
Eliot i sin av Selander angivna nästan unikt
centrala belägenhet då bekymra sig om
mängden och skriva för flertalet? Det kan ju många
andra göra. Om de är tillräckligt friska och
ursprungliga.
Vad som irriterar i Sten Selanders i många
avseenden förträffliga essayistiska kritik är
att han så ofta verkar att vara på jakt efter
någonting annat. Han är inte nöjd. Hans
essayer är ofta nödtorftigt camouflerade
bekännelser om det nästan oövervinneliga
motstånd han har känt. Han bemödar sig om att
vara rättvis och han kommer i de flesta fall
fram till ett mycket vettigt formulerat
värdeomdöme, men detta lurar ingen, åtminstone inte
en någorlunda hårt prövad läsare. Den
underliga njuggheten, den redan från början hårt
beskurna entusiasmmöjligheten, lyser igenom
även det mest energiska föredrag. Misstron mot
nyheter, åtminstone nyheter som redan fått
ryktets och berömmelsens aura, är påfallande
stark. Gäller det nyheter av experimentell och
formellt avvikande karaktär blir misstron
katastrofal. Det är betecknande att den mest
förstående och generösa uppsatsen om modern
dikt i hans bok handlar om Antoine de
Saint-Exupérys ”Spaning mot Arras”. Här har
nyheten inte varit avskräckande, inga
motbjudande experiment och ingen utpräglad
cenakel-berömmelse har lagt hinder i vägen för en
entusiastisk värdering. Om Selander hade visat
mer av den andan i sina essayer, hade han
verkat vägledande och impulsgivande i stället
för motsträvig och avvärjande. Vilken
betydligt mera värdefull bok skulle inte ”Pegaser och
käpphästar” ha varit, om den på flera
väsentliga punkter haft en motsatt tendens! (Det
gäller här inte att beskylla en kritiker för att han
är kritisk utan snarare att uttrycka en stilla
förvåning över en introduktör, som presenterar
med ständiga förbehåll som ibland kan övergå
i tydlig ovilja.) Essayn om James Joyce är ett
ganska talande exempel på Selanders metod.
Den ger på jämförelsevis få sidor en nästan
föredömlig framställning av strukturen och
tematiken i ”Ulysses” och den slutar med en
mycket hög värdering av romanen ”för den
utomordentliga människoskildringens skull”.
Det låter halvhjärtat och det är halvhjärtat.
Andan i presentationen är alltigenom negativ.
Det är ingen större risk att den slutliga
rekom
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
