Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mendationen skall locka någon. Att framställa
lockelser ingår sällan i Selanders kritiska
program. För att sätta Virginia Woolf på plats
jämför han ”Orlando” med ”Hans Alienus” -—■
möjligen en förkrossande jämförelse för den
som läst den senare men inte den förra. Den
som läst båda blir bara förvånad över
jämförelsen. Mot Virginia Woolfs romaner riktar han
den principiella anmärkningen ”att en riktigt
stor författare inte får vara bekant nästan
uteslutande med ett skikt av sj älslivet, det
intellektuella”. Formuleringen antyder alltså en
påfallande känslokyla hos författarinnan. Här har
motsträvigheten kulminerat i en uppenbar
orättvisa. Strängt taget finns det nog mera
känsla i en enda bok av Virginia Woolf än i
åtskilliga samtidas hela produktion, fast den
naturligtvis inte prålar på ytan. Lustigt nog
bekänner Selander själv i slutet av samma
essay hur han vid ett tillfälle i sjukt och
bedrö-vat tillstånd brister i gråt — under läsningen
av en roman av Virginia Woolf! Men det
berodde naturligtvis på, förklarar han, att boken
-var så beklämmande... Inte ”den rätta, den
stora dikten” . . . Inte heller Virginia Woolf
lär få några proselyter på den essayn.
Då har Gide betydligt större utsikter ■— vilket
kanske ter sig en smula egendomligt, så
anglosaxisk som Selanders smak trots allt förefaller
att vara. Endast en utpräglad anglofil kan
skriva så förälskat och så trevligt om Izaak
Walton, berätta så instruktivt om Samuel Pepys,
så inspirerat om den excentriske lorden William
Beckford, så initierat om den unge Shelley och
hans många svägerskor och andra starkt
jordiska bekymmer. Även den odödliga Alice får
en utmärkt presentation — och likaså Café
Roy al i London och den ärevördiga Times.
Samt golf.
Intelligens, humor, kunskaper och
skrivförmåga, framför allt förmågan att effektivt och
med stor klarhet referera och redogöra, gör
Sten Selander till en underhållande och mycket
instruktiv essayist — som röjer en väsentlig
svaghet endast när han gör sitt näst bästa för
att övervinna sitt för en så mångsidig natur
egendomligt konventionella motstånd mot
modern litteratur av första rangen.
Liksom Sten Selander är Karl Ragnar
Gierow en herre med stora vetenskapliga
intressen. Men nästan lika litet som det i ”Pegaser
och käpphästar” märks att författaren är en lärd
botanist, röjer Gierow i ”Mina utflykter” att
han till sin fackutbildning är filosof.
Visserligen ingår i boken en kort minnesteckning över
Hans Larsson, men inte heller den har någon
nämnvärd karaktär av filosofisk utflykt. Det
är snarare historiska och geografiska intressen
som i hög grad präglar denna originellt
komponerade essaysamling. Man kan säga att den i
huvudsak handlar om Skottland, Skåne och
två tyskspråkiga författare. Den väldiga essayn
om Skåne ligger mitt i boken, och en stackars
uppsvensk gör till en börj an lätt en kringgående
rörelse för att till sist inte kunna motstå
frestelsen att lära sig något om detta exotiska land.
Gierow ger en yppig rundmålning av Skånes
historia från istiden till Ivar Harrie, rik på
anekdoter och belysande smådrag, full av
kunskap om de mest vittskilda ting: snapphanar
och valsmelodier, episka dukagångsdrätter,
sillmarknader och episkopat. Bland det myckna,
som man inte visste något om men nu blir glad
att lära känna, har anmälaren särskilt fäst sig
vid den skrivkunniga Sophia Brahe, Tychos
syster och trogna amanuens, en dam som
Gierow dristigt utnämner till en av Nordens
märkligaste författarinnor. Och är originalet
till det versifierade brev som citeras lika
imponerande som Gierows lysande översättning, vill
man gärna stödja hans höga värdering. Hör
här den i konster och vetenskaper mångförfarna
tala till sin guldförhäxade älskare, alkemisten
Erik Lange:
Nu jag bävar vid tanken på salt, antimonium, svavel,
fruktar för grå arsenik, ängslas av kvicksilverstoff.
Likväl har Venus ljuvt med sin stjärna bestrålat vår
älskog,
kolet till aska blev bränt, aska var dock icke du.
Om du än minnes den tid, som älskande älska att
minnas,
vet du att utan grund klagar jag icke för dig.
Det säregna och obekanta, det som förlorar
sig i dimmorna vid gränsen till det outforskade
har en stark dragningskraft för Karl Ragnar
Gierow. Hans utflykter i Skottland resulterar
inte bara i angenäma brasaftnar hos hans vän
Eric Linklater utan framför allt i strövtåg i det
förflutna: från kampen mellan romare och
kelter till klanernas sista strider har han
åtskilligt att berätta. Kanske rentav litet för
mycket. Som batalj målare har Gierow inte
riktigt samma verve och kolorit som Frans G.
Bengtsson, och en smula pojkaktigt intresse för
envig och stora folkslagsmål får man nog
förutsätta hos den som skall ägna alla hans
Skott-landskapitel en obegränsad uppmärksamhet.
Att besöka Cawdor Castle och söka efter
skuggan av Macbeth i Gierows kunniga och
fantasifullt dristiga sällskap har emellertid sitt behag,
och att färdas med honom vid stränderna av
.5 BLM 1951 II
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
