Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Harry L. Schein: Budapest—Stockholm—Hollywood
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY SCHEIN
historisk film, inklusive wild west, och det har
gjorts i praktiken av det enkla skälet att en
realism i för oss mer eller mindre okända
ämnen endast kan irritera genom att poängtera
i sak obetydliga men till sin verkan
uppmärk-samhetsspittrande skillnader mellan filmens och
vår egen syn på tillvaron.
Men även moderna filmer om vår egen tid
och miljö kan och bör delvis stiliseras. Ta bara
en sak som s.k. drömavsnitt, de ur filmatisk
synpunkt och ur montagesynpunkt oftast mest
tacksamma avsnitten. Inte heller drömmen
arbetar ju med substanslösa symboler utan med
en verklighet som i sin rätta sammanställning
får en symbolisk innebörd. Att stilisera den för
att göra den enklare och klarare, för att
framhäva det väsentliga framför vilseledande fast
realistiska detaljer, kan enbart vara till fördel.
Däremot har Balåzs rätt i det viktigaste
avseendet: att en film som rör sig i vår egen tid
och miljö och som formellt, d.v.s till det yttre,
skildrar en realistisk verklighet, aldrig får
stiliseras. Om Johansson åker bil och scenen inte
har någon annan funktion än att visa att
Johansson åker bil, måste både Johansson och bilen
se ut och bära sig åt som folk respektive bilar.
Gör de inte det så söker man efter en förklaring
till avvikelserna, men detta sökande är en
intellektuell process som bara bryter åskådarens
emotionella mottagningsförmåga.
”Den vita katten”
Betydelsen av dessa synpunkter framstår i
klart ljus vid en granskning av Hasse Ekmans
senaste film ”Den vita katten”. Där finns ett
drömavsnitt, som ger filmen en stark och
fängslande effekt, laddad med suggestionskraft och
associationsmöjligheter. Innehållsmässigt sett
är drömmen för all del osannolik och
åtmin-tone för undertecknad tämligen intetsägande.
Men dess funktion i filmen är naturligtvis inte
psykoanalytiskt upplysande — och
filmpubliken består heller inte av idel psykoanalytiker
—- utan artistiskt chockerande.
Drömavsnittet är formellt starkt stiliserat
med avskuggade ytor som inramar
drömobjekten. Publiken är också medveten om att den ser
en dröm, den är inställd på underligheter och
tjusas av dem. Tekniskt är bildsekvensen fint
utformad med jämn rytm, avbruten av sugande
åkningar. Skådespelarna, i synnerhet Eva
Henning —■ med omdiskuterad svart bh — får på
sin lott en långtifrån lös men medvetet
överdriven drömmänniskoskildring, som med sin
allegoriska innebörd accepteras med, och trots
överdriften.
Olyckligtvis har Hasse Ekman genomfört
denna stilisering tämligen konsekvent, d.v.s.
även i filmens verklighetsavsnitt vilka
naturligtvis överväger. Detta med ödesdigra följder
för filmen i allmänhet och för skådespelarna i
synnerhet.
De flesta interiörer, antingen de nu finns i
Gamla stan eller i svensk sommaridyll, är
stiliserade till groteskt förfall, kråkslott, spindelväv
och bråte, sneda tak och splittrade fönster.
Göran Strindbergs foto, som ger de enskilda
bilderna så fina valörer och så klara
utformningar, gör just genom sin kvalitet saken, d.v.s.
bildföljden ännu värre.
Och spelet sen. Ur rollistan tar jag
beteckningarna för hyresgästerna i ett vanligt
stock-holmshus. ”Amper tant”, ”Glädjeflicka”,
”Bok-malen”, ”Bojans kille”, i filmgestaltningen
mycket värre och mera karikerade än dessa
beteckningar kan låta befara. Var finns detta
hyreshus i Stockholm som bebos av idel
perverterade original? Och märk väl, allt detta
utges för att vara verklighet, det rör sig inte
om centralt dramatiska roller utan om
staffagefigurer med i stort sett samma uppgift som
bakgrundskulisser.
Men även huvudrollerna blir lidande på detta
spelsätt. Inte så mycket huvudpersonen själv,
Alf Kjellin, mannen som har förlorat minnet.
Han har det nästan bäst, omgiven som han är
av makabra undantagsfigurer, verkar han trots
sin innehållsmässigt osannolika roll vara den
ende normale i sällskapet. Men Eva Henning
har svårt att gå i land med sin
önskedröms-figur till servitris. Värst är det dock för Gertrud
Fridh och Sture Lagerwall, som i slutscenerna
inkarnerar Ingmar Bergmans stiliserade
män-niskovrak.
Hasse Ekman brukar inte göra sig skyldig till
sådana stilbrott och han bör akta sig för dessa
meningslösa maner från 40-talets svans. De är
berättigade inom teatern, som genom en
onaturalistisk stilisering befriar sig från kravet på
en realistisk bakgrund som den aldrig kan och
bör få men som filmen kan och i vissa
sammanhang måste arbeta med.
Något om filmen för övrigt. Hasse Ekman
har vid skilda tillfällen tagit ställning till
diskussionen om den svenska filmen och med
välgörande balans i den allmänna hysterien
visserligen beklagat men accepterat den föreliggande
skattetekniska och allmänt ekonomiska
situationen som sådan. Han anser läget ingalunda
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
