Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Harry L. Schein: Budapest—Stockholm—Hollywood
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BUDAPEST —STOCKHOLM —HOLLYWOOD
När verkligheten stiliseras på film blir möjligheterna stora för regissören att sätta sig mellan två stolar. I
drömavsnitten i ”Den vita katten”, varur denna bild är hämtad, har dock Hasse Ekman klarat sig bättre.
hopplöst och hans personliga recept att klara
krisen heter kvalificerad underhållning.
Nu finns det förstås vida
variationsmöjligheter för detta vaga uttryck, det visar bl.a.
jätteavståndet mellan den trots allt mycket fina
”Flicka och hyacinter” och blamagen
”Hjärter Knekt”. Strängt taget tycks adjektivet
kvalificerad enligt den ekmanska definitionen
närmast vara liktydigt med ett ovanligt ämne och
en vårdad teknik, medan
underhållningsstäm-peln utgör ursäkten för det grunda
idéinnehållet och den visserligen habila men oftast rätt
okonstnärliga filmformen.
I ”Flicka och hyacinter” tillkom emellertid
andra kvaliteter som även återfinns i denna
film. Jag syftar här mest på kompositionen i
stort, på Ekmans sätt att lägga upp berättelsen,
att osökt låta handlingens stora fragment skjuta
in i varandra. Det är inte montage utan en
pussel-lek och det ger en extra spänningskrydda
åt filmen, att man där i motsats till vad fallet
brukar vara på bio inte skönjer målet så snart
man i början vant sig vid vindriktningen. Är
ämnet dessutom originellt är det dubbelt så
roligt att följa Ekman genom labyrinten,
nyfiken som man är att se hur han tänker klara
upp saken.
I ”Flicka och hyacinter” var denna teknik
perfekt genomförd, nästan aningen för perfekt.
I ”Den vita katten” har den inte lyckats fullt så
väl. Filmen är gjord i anslutning till Walter
Ljungquists roman ”Nycklar till okänt rum”
och handlar som sagt om en man med
minnesförlust. Uppslaget är således tacksamt för
Ekmans pusselteknik men kräver dels för mycket
förklarande monologer i början, dels ett för
stort och dominerande slutavsnitt där
huvudsaken, nämligen uppkomsten av
minnesförlusten, måste förklaras. Därigenom förrycks
den fina balans i leken som man gladde sig
åt i ”Flicka och hyacinter”.
Slutligen: extra beröm åt Erland von Kochs
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
