Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Marcel Jouhandeau: Malvina. Novell. Översättning av C. G. Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MALVINA
rades den av blicken från någon av gästerna
vars uppmärksamhet hade väckts av Sol som
obarmhärtigt utlämnade henne med sina
blickar. Till slut avstod Malvina hellre från soppan,
fastän hon var den enda som inte kunde tycka
att den var dålig och den enda som hade rätt att
vara hungrig eftersom hon hade arbetat. De
djupa tallrikarna togs ut och det var då undret
inträffade: bakom ett glas hittade de en riskluns
och Sol jublade och skrek att det inte var soppa
utan ost de hade ätit. Då reste sig en okänd,
sublim Malvina alldeles rak och liksom
inspirerad eller upptänd av en övernaturlig optimism
förklarade hon med en blek, spöklik stämma
och med ett bestämt tonfall — bortifrån den
landsförvisning där hon tycktes ha nått det
definitiva lugnet ”bortom graven”: ”Det är
bomull. Det är madrasseringsbomull.” Ingen
tänkte på att skratta. ”Madrasseringsbomull”,
vad var det? Trodde Malvina att hon hade
glömt vadd på duken eller var riset så kokt att
hon greps av hallucinationer? Hur kunde
verkligheten plötsligt ha öppnat sig för henne
för att släppa igenom denna ”bomull”, denna
”madrassering” ? Genom vilken spricka visade
den rämnade världen henne sitt innanmäte?
Ingen tänkte på att skratta, som om det hade
hänt något häpnadsväckande, som om var och
en av gästerna hade sett Malvina död i sin kista
eller återuppstånden. Men så snart Sol två
gånger hade upprepat denna orimlighet ”det
är bomull, madrasseringsbomull” med samma
högtidliga och samtidigt naturliga tonfall som
sin hustru, skringrades mysteriet som om
himmel och jord åter hade slutit sig, till och med
för Malvina. Hönan kom för resten in, blek och
blodlös, varken stekt eller ostekt. Endast
Malvina var blekare än hönan och ännu blekare än
hon var den lus som en av kusinerna reste sig
för att klämma ihjäl på hennes klänningsärm.
Han dödade två och därpå tre andra vid
urringningen. Inför detta grymma öde ökade
Malvi-nas astma ytterligare: hon var nära att kvävas.
Den äldsta av flickorna gick ut för att kräkas
och den minsta sprang vettskrämd fram och
åter till sin faders kommandorop. Gästerna bad
om rå frukt, kompotten var saltad. Det fanns
inte längre någon rå frukt och de fick gå sin
väg utan att ha ätit något. När de gick var den
äldsta flickan alldeles grön i ansiktet, den
yngsta likblek, modern svart och nästan kvävd
till döds och Sol, röd av ursinne, slog sönder
allting runt omkring hönan som hade slaktats,
avlusats och plockats utan nytta, till men
för alla.
3
Malvina hade en mycket rik gudmor som
hade givit henne det förnamn som bidrog till
att göra henne ännu en aning löjligare. Hennes
gudmor var en kristen armeniska som hennes
morbror, överste Zephirin, hade gift sig med
under sina resor. Översten, som var familjens
överhuvud, hade inte lämnat några barn efter
sig och på hans begäran hade hans hustru gått
med på att skriva ett testamente till Malvinas
fördel. Men det och sin aktning var det enda
överstinnan Zephirin någonsin skänkte sin
mans systerdotter, som hon tyckte var alldeles
för ful för att hon skulle kunna hålla av henne.
Från sitt slott Pontivello i Bretagne skickade
hon henne visserligen en gåva varje nyår. Var
det gudmoderns fel att hennes presenter inte
lyckades annat än att ytterligare öka hennes
arvtagerskas outsägliga olycka? Ofta var det
en underbar hatt med paradisfjädrar som
Malvina blev tvungen att låta breda ut sig ovanför
sina grova anletsdrag och sin tarvliga
klänning. Eller också var det en hermelinkrage,
fodrad med siden, som föll ner över hennes
stora smutsiga händer, som inte ens hade
handskar att krypa in i, eller en parasoll med
guldkrycka för att skydda en tiggerska mot solen.
I övrigt måste Malvina sy sig blusar av Sols
gamla byxor och kappor av de överrockar som
han redan hade nött till det yttersta innan han
överlämnade dem till henne.
En gång för länge sedan hade Malvina varit
i Ponticello och när hon hade blivit putsad,
utstyrd och blankpolerad och såg lite mindre
be-drövad ut, hade överstinnan sagt till henne:
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
