Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Marcel Jouhandeau: Malvina. Novell. Översättning av C. G. Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MALVINA
Hon lades i en liten järnsäng som var så kort,
så kort för henne som alltid hade varit för stor,
att man blev tvungen att skjuta ut den från
väggen för att lägga kuddar över sängkanten
så att hon kunde vila sitt stackars grubblande
åsnehuvud utan att fotterna stack ut ur lakanen.
Operationen gick fort. Det behövdes bara att
operationskniven kom i Malvinas närhet så dog
hon, men det var egentligen bara fortsättningen
på det slag Sol hade givit henne två veckor
tidigare. En orsak är inte mindre orsak därför att
en längre tid förlupit mellan den och dess
verkningar. Offrets tillmötesgående att inte dö
omedelbart hindrar inte att ett mord har
begåtts.
Innan hon dog hann Malvina emellertid be
sina döttrar om en sak, den sista och
förmodligen den enda hon höll på:
”Jo, jag kom att tänka på det”, sade hon
mellan två svimningsanfall. ”Glöm inte
madrasse-ringen. Under hela mitt liv har jag bara önskat
mig en sak: att bli balsamerad och lagd i en
madrasserad kista.”
På sjukhuset fick de döda inte stanna längre
än tolv timmar och Malvina kunde inte forslas
hem annat än i en sluten kista. Överallt i
Chaminadour sökte de efter madrassering, efter
bomull till madrasseringen. De hittade ingen.
De två flickorna blev exalterade, förtvivlade:
”Vår mors sista önskan”, ”vår mor som var
systerdotter till överste Zephirin och till en
armeniska från Armenien.” Den ena ville ta
tåget till Limoges, den andra tåget till Paris för
att köpa siden och kryddor. De skulle till och
med ha telegraferat till Rom efter ett relikskrin
i guld och skickat efter välluktande oljor från
Armenien om de hade haft tid. De trodde att de
var så rika och hade gärna ruinerat sig ”för lite
balsam och lite bomull” som var, som hade
varit deras mors enda önskan under hela
hennes liv.
Emellertid kom Sol instörtande med en liter
Floramye i ena handen och ett gammalt flottigt
duntäcke i skärt siden över andra armen.
”Här har ni balsam och madrasseringen”,
sade han.
Och man bar fram guldspikar till honom.
”Vad?” ropade den äldsta. ”Skall det där
duntäcket som är fyllt med ruttna gåsfjädrar
och som legat och möglat på fars säng i tjugu
år, skall det vara madrasseringen för ett
helgon?”
Han klädde redan själv kistan invändigt och
hennes protest dränktes i bullret från
hammarslagen.
”Och denna profana eau-de-cologne, vars
stank kväljde henne när far bröt vårt bröd vid
middagen när far kom hem från sina
älskarinnor, skulle det vara hennes balsam?”
Heliodore Binche, som uppskattade all sorts
gnidighet, försökte försvara sin kusins påfund
som löste alla frågor utan att försinka
jordfästningen och utan att skada flickornas hemgift
och som skänkte full tillfredsställelse åt
Malvina som blev både balsamerad och omstoppad.
”Den madrasseringen är en lögn”, fortsatte
den yngsta, ”och de välluktande oljorna är ett
bedrägeri. Vår mor kommer att bli begravd
såsom hon hade levt, till åtlöje för alla.”
Utan att någon ännu hade lagt märke till det
i skuggan av de stängda fönsterluckorna hade
Malvina, som väntade på att hon för sista
gången högtidligen skulle bli störd, sträckt på
sig när kroppen stelnade, så att hennes fötter,
som var iförda höga, omoderna järnbeslagna
kängor med fem centimeter höga
Pompadour-klackar, avgjort stack ut, inte bara under
lakanet som hon omsorgsfullt hade svepts i utan
även ur sängen, mellan järnstängerna och nu
vilade de på tvärslån långt ut i det tomma.
Medan Sol spikade fast stoppningen och
döttrarna klagade och dödgrävarna gick fram och
åter, ”kryssade” omkring henne skulle Malvina
ha sagt, fastnade en av dem med sin
vitgalone-rade rock i de fantastiska kängorna så att
kroppen rörde på sig och ryckte till, ända upp till
hjässan.
Den äldsta flickan såg ut som om hon hade
blivit träffad av blixten. Inför horden av
vänner som kom tillstädes för att stänka vigvatten
på den döda, vred hon sina händer, och
plötsligt sprang hon fram som ett stunget djur; hon
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
