Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - C. G. Bjurström: Marcel Jouhandeau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
Jouhandeaus far ägde av sonens beskrivning
att döma de flesta av de egenskaper man
åtminstone i Frankrike av gammal tradition är böjd
att tillskriva en slaktare: fysisk styrka samt
ett livsbejakande och okomplicerat lynne
förenat med ett häftigt temperament. Men dessa
egenskaper ingår i en rad andra, som
Jouhan-deau anser sig kunna urskilja hos hela sin fars
släkt: en stark bundenhet vid det jordiska, en
snålhet som ofta bedrog visheten, en
hänsynslös, nästan naiv egoism och en starkt sensuell
läggning, vars enda hämmande band utgjordes
av snålheten och en till feghet gränsande
försiktighet. Denna bullrande, grovkomige och
de-spotiske man förblev för Jouhandeau tydligen
länge en främling. Först efter hans död har han
kunnat erkänna hans förtjänster: arbetsamhet,
omutlig hederlighet, hjälpsamhet och en
levande, frodig humor.
Konflikten mellan föräldrarna bidrog även
till att avlägsna Marcel Jouhandeau från hans
far. Paul Jouhandeau var en blodfull, sensuell
natur och en oförbätterlig fruntimmerskarl.
Den bild vi får av honom i ”Le livre de mon
pére”, där vi ser honom skynda från den ena
älskarinnan till den andra, är knappast mera
uppbygglig än det porträtt sonen har tecknat
av honom i den hemska roman som bär den
talande titeln ”Le parricide imaginaire” och
som återger det mest dramatiska av hans
amorösa äventyr, under vilket han var nära att
störta hela sin familj i fördärvet.
Det var helt naturligt till sin mor som den
lille Marcel tydde sig när han från den varma
bagarbutiken flyttade över i det med blodiga
djurkroppar behängda slakteriet. Hans skräck
och ovilja för fadern stegrades nästan till hat
och förakt när han blev gammal nog att
iakttaga och inse de otaliga förödmjukelser och
lidanden hans mor utsattes för. Men desto
djupare blev gemenskapen med henne.
Egendomligt nog, och tydligen beroende på hans mors
stolta och rättvisa läggning, blev detta inte ett
hatförbund mot fadern och mannen, utan ett
kärleksförbund mellan modern och sonen, ett
förhållande som Jouhandeau aldrig tröttnat på
att skildra med ömhet och hänförelse och som
vi i ”Le parricide imaginaire” finner beskrivet
som en nästan paradisisk företeelse. Modern
blev för Jouhandeau ”kvinnan i hans liv”, alla
hans berättelser om henne andas den djupaste
kärlek och i den gripande berättelsen om
hennes död, ”Requiem ... et lux”, får vi i
förbigående veta att under de tjugufem år den vuxne
Jouhandeau bodde i Paris skild från sin mor,
skrev de båda till varandra varje dag. De
renaste och vackraste partierna av Jouhandeaus
verk är förmodligen dem han har ägnat henne.
Hans porträtt av modern är emellertid
ingalunda en himmelskt ljuv och en aning sötaktig
kliché, bilden av en eftergiven, allt förlåtande,
allt förstående kvinna. Det är även fyllt av den
aktning, den beundran han hyste för hennes
omutliga krav på rättvisa, hennes orubbliga
stolthet som förenades med godhet. Hos sin
mor återfann han hennes släkts drag.
I släkten Blanchet är man med omänsklig hårdhet
och med ständig dragning åt det osjälviska och
riskfyllda fästad vid sina idéer och sina lidelser, ända till
martyrdöden; där ägnar man sig åt abstrakta
spekulationer eller politik, inom vilken man intar en
ytterlig-hetsställning, gärna till vänster; där äger man en högt
uppdriven känsla för sin personliga värdighet, för sin
Person, en sorts orubblig och transcendental
självaktning, en medfödd och oövervinnlig stolthet som
ingenting rår på, varken i himmelen eller på jorden,
varken ära eller Frälsning. Man ber aldrig om
förlåtelse, man ger sig aldrig, inte ens inför ovedersägliga
bevis, man äger en obönhörlig klarsyn för allt som är
avgrunder och en inte mindre glädje i att trotsa dem,
förakta dem eller störta sig ner i dem. (”Les Miens”.)
Det mesta Jouhandeau säger om släkten
Blanchet, framför allt den djupa vördnaden för
sig själv och dragningen till ”avgrunderna”
passar utmärkt väl in på honom själv.
Modersarvet har varit betydande.
Av sin mor har han inte bara lärt sig en
livsstil, utan även en stil kort och gott, ett sätt att
uttrycka sig. ”Binche-ana” som är en samling
förmodligen till stor del autentiska yttranden
av hans mor och far, ger prov på en träffsäker
och pittoresk konversation som enligt
Jouhandeaus uppgift högt skattades av Marie Jou-
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
