Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - C. G. Bjurström: Marcel Jouhandeau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJ URSTRÖM
nyfikne observatören inte enbart pittoreska
blixtbilder av olika situationer utan även en
djup och ofta indiskret inblick i sina
medmänniskors både yttre och inre liv.
Hans erfarenheter började tidigt. I ”La
jeu-nesse de Théophile” berättar han hur han fick
hjälpa sin moster med att bära ut brödet och
om det intryck upplevelserna på dessa
rundvandringar och inte minst allt det skvaller de
fick till livs, gjorde på honom. Som alla
fransmän har han upplevt gatans och kvarterets
betydelse, gemenskapen mellan de olika invånarna
på en och samma gata som dag från dag följer
varandras öden och livligt deltar i varandras
bekymmer och privata angelägenheter. ”Gatan
skapar ett nytt släktband, en ny patriotism som
är på en gång vidare och trängre” skriver han
och födelsestadens betydelse för hans
författarskap framgår tydligt av följande skildring:
Staden, som var mycket liten bestod av en mängd
trånga gator som var fulla av ansikten. Den låg
hopkrupen, uppfylld av sig själv och kurade i botten av
dalen. Det vimlade av gatukorsningar och gränder. Där
fanns inte något tomhål mellan husen, inga trädgårdar
eller rabatter framför portarna. Rummen var fulla av
folk. Det fanns folk på vindarna, det kom upp folk ur
källarna. Det fanns inte något tomhål mellan
ansiktena. Théophile tyckte att det var roligt när han gick
förbi och att huvud plötsligt stack upp ur en glugg
vid hans fötter och svor eller skrattade. Men hela detta
intensiva liv försiggick invändigt. Folk rörde inte
mycket på sig, och rörde de på sig gick det i
regelbundna banor. Det var framför allt i själarna livet
brusade. (”La jeunesse de Théophile”.)
I februari 1914 i Paris upplevde Jouhandeau
emellertid en andlig kris som skakade honom
djupt. En natt brände han upp alla de trettio
tjocka anteckningsböcker han mellan 1906 och
1914 hade fyllt med iakttagelser och berättelser.
Det var en sorts brännoffer för att straffa sig
själv för en allvarlig förseelse, berättar han
sj älv. Kanske var det även i känslan av det
otill-låtna att på detta sätt tränga in i andra
människors liv. I så fall återföll han dock snart i
samma synd. En kamrat som morgonen därpå
fann honom bland de förkolnade resterna av
sitt verk, lyckades övertyga honom att den enda
vägen ur krisen var att omedelbart sätta i gång
och skapa någonting nytt och större. Under
några månaders intensivt arbete skrev han då
några av sina bästa noveller och började på
”La Jeunesse de Théophile” som efter kriget
kom ut hos Nrf—Gallimard.
Jouhandeau har aldrig helt tröstat sig över
förlusten av sina anteckningar, men kanske är
det just tack vare att de försvann som han kunde
samla sig och skriva sina noveller. Frigjord
från en tydligen alltför påträngande verklighet
kunde han äntligen skapa.
Skapa, skriva är emellertid, har vi sett, enligt
Jouhandeau ingalunda liktydigt med att
fantisera eller ur ”tomma intet frammana ett
konstlat väsen” utan betyder ”avslöja en levande och
mänsklig ’realitet’ ”. Skapandet är en
”undersökning”, ett inbrott, en stöld från livet,
infångandet av en levande människa.
Jouhan-deaus intresse för sina medmänniskor är enormt.
Han kallar sig själv ”1 ’amateur’ de visages” ■—
ett uttryck som kunde ha fällts av Balzac — och
smickrar sig, liksom Balzac, med att kunna
bryta upp alla lås, genomskåda alla
hemligheter och pejla alla själar. Inte utan stolthet
berättar han att han ibland intuitivt gissat sig,
till detaljer som var fullt riktiga, men som han
inte själv hade kunnat iaktta, och som till den
grad fulländat likheten mellan avbild och
original att han förgäves sökt övertyga sina offer om
att han inte använt sig av otillåtna metoder.
Jouhandeau anser att en författare bör kunna
teckna en hel gestalt enbart på grundval av
några få iakttagelser och ett par i förbigående
uppsnappade yttranden, liksom Cuvier med
tillhjälp av ett par benbitar kunde rekonstruera
hela djurskelett — en liknelse som åter för
tankarna till Balzac.
Emellertid är det inte denna realistiska sida
som först frapperar oss i Jouhandeaus
berättelser, tvärtom tycker vi kanske att hans gestalter,
vars likhet med sina modeller vi ju inte kan
bedöma, är, om än intensivt levande, så dock
egendomligt överdrivna. De är inte människor
såsom vi brukar se dem, utan sådana
Jouhandeau ser dem.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
