Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Rainer Maria Rilke: Sjunde Duinoelegin, i svensk tolkning av Arnold Ljungdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAINER MARIA RILKE
Men om jag kallade så — ej skulle den älskade
ensam komma. Nej, ryckta ur bräckliga gravar
skulle flickor stå upp. Ty hur begränsa mitt rop,
sedan det en gång ljudit? De bortgångna söker
ständigt jorden på nytt. Ni barn, vad ni här
vunnit, det sätter ni före allting annat.
Tro dock ej att ödet har mer än vad barndomen gav.
Ack, hur ofta ni sprang på kapp med er älskling,
flämtande lyckligt och fritt efter slutat lopp.
Härlig är tillvaron här. Ni visste det, flickor —
ja, även ni som skenbart avstod, gick under
i städernas gränder, bulnande, fulla av avskrap.
Ty åt er alla fanns det en tidrymd utmätt,
kanhända en timma blott, en försvinnande
glimt av verklighet, när ni ägde
ett liv. Allt. Ådrorna fulla av liv.
Men vi glömmer så lätt vad vår leende granne
inte bekräftar med avund, och synlig för alla
vill vi vår lycka skall framstå, fastän vi vet
att den sanna lyckan blir synliggjord först i det inre.
Ingenstans, älskade, finns vi om ej därinne.
Se vårt liv är förvandling. Och det som var yttre
krymper beständigt. Där en gång vårt hus stod
reser sig nu ett annat, upplevt, så helt
införlivat med tanken som stod det kvar i vår hjärna.
Tidsandens upplag är rymliga: utan gestalt
sträcker de sig så långt som hans egen längtan.
Tempel känner han inte mer till, dessa utslag av hjärtats
slösande överflöd. Där ett ännu står kvar,
en gång tillbett och dyrkat med fromma knäfall,
växer det redan in i ett osynligt fjärran.
Många saknar det väl men äger inte förmågan
att bygga det större, rikare sirat, inom sig själva!
Varje gång när en tidsålder gått tillända
möter man sådana hemlösa, utan arv eller framtid.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
