Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Rainer Maria Rilke: Sjunde Duinoelegin, i svensk tolkning av Arnold Ljungdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUNDE DUINOELEGIN
Ty även det kommande är ju fördolt. Detta bör dock
inte förvirra oss utan styrka oss att bevara
den en gång levande formen. Den fanns dock ibland oss.
Mitt i förintelsens ström, mitt i ödet stod den,
mitt i vår ovisshet om det som skall komma
böjde den stjärnorna till sig ur säkrad himmel.
Ängel — låt mig få visa den. Där! I din åsyn
reser den sig, förlöst och äntligen upprätt!
Pelare, sfinxer, pyloner, domens strävande spiror,
gråa, förtonande, i en främmande stad.
Är det inte ett underverk, säg. Du mäktige, häpna,
ty allt detta är vi — vårt verk — och min stämma
kan inte prisa det nog. Så blev det oss ändå förunnat
att ge rymderna liv, de förblivande, våra
rymder. (Hur väldiga måste de vara,
när de trots seklerna inte har fyllts av vår känsla.)
Tornet var stort, inte sant? O ängel, det var
stort även jämfört med dig? Och Chartres var stort, och musiken
stor, där den sträcker sig högre, högt över oss alla.
Men även hon, den älskande, ensam vid fönstret
når dina knän . . .
Tro inte jag övertalar,
Och gjorde jag det, så skulle du ändå ej komma,
ty mitt anrop är fyllt av ett: bort. Mot så stark
ström förmår du inte att vada. Se som en utsträckt
arm är mitt rop. Och dess uppåtvända
öppna hand förblir öppen inför dig,
upplyft till skydd och varning,
ofattbare, i rymden.
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
