Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arnold Ljungdal: Rilkes Duinoelegier: Myt och verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNOLD LJUNGDAL
RILKES DUINOELEGIER: MYT
OCH VERKLIGHET
i
Rilkes ”Duinoelegier” intar i modern tysk
poesi en plats påminnande om den som Eliots
”Det öde landet” intar i engelsk. Publicerade
1923 — året efter Eliots berömda dikt -— har
de i fortsättningen inte bara på ett djupgående
sätt påverkat litteraturen inom diktarens eget
språkområde: i likhet med ”Det öde landet” är
de även föremål för en ständigt växande
internationell uppmärksamhet i form av
översättningar och kommentarer på främmande språk.
Och ännu visar intresset ingen tendens att
mattas. Tvärtom förefaller det som skulle Rilkes
verk för den unga generationen i Västeuropa
just nu alltmer entydigt framstå som
mellan-krigsperiodens märkligaste poetiska prestation
— Valérys och Eliots insatser inte undantagna.
Naturligtvis är respekten för den senares
banbrytande historiska gärning fortfarande
oförminskad. Men det är — även i England — till
elegiernas Rilke som man i första hand vänder
sig när det gäller impulserna för framtiden.
Nu är väl en sådan tillfällig modekonjunktur
i och för sig ingen garanti för litterär
odödlighet. Ifråga om elegierna kan man rentav undra
om den inte snarast är ägnad att inge läsaren en
viss förhandsmisstänksamhet. Det gäller inte
minst den på sina håll florerande
reklamkampanjen kring diktarens liv och person. Liksom
en annan av mellankrigstidens omdebatterade
profeter, D. H. Lawrence, älskade Rilke i
livstiden att omge sig med ett garde av kvinnliga
beundrare — mestadels fashionabla damer ur
överklassen — som efter döden tagit hans rykte
på entreprenad och översvämmat
bokmarkna
den med en sannskyldig störtflod av
minnesanteckningar och hysteriska panegyriker. Och
inte nog med det. Vad som i Rilkes fall gör
företeelsen särskilt olustig är att han — i motsats
till Lawrence —■ fullständigt okritiskt tycks ha
gått upp i milj ön och delat dess sociala
begränsning. Medan den om sitt personliga oberoende
ytterligt ömtålige Lawrence ständigt på nytt
slår bakut mot försöken att låsa in honom i
något slags salongstillvaro, så rör sig Rilke som
fisken i vattnet i de privilegierades ombonade
värld och tillbringar — efter ett par svåra år i
Paris i början av sin skriftställarbana — det
mesta av sitt vuxna liv som ekonomisk parasit
på den redan före revolutionen 1918 i full
upplösning stadda aristokratin i de tysktalande
områdena i Mellaneuropa.
Naturligtvis har denna livsföring inte kunnat
undgå att även sätta spår i hans produktion.
Som Erik Lindegren påpekar finns det i Rilkes
verk ett drag av feodalt färgad snobbism som
många gånger tar sig mindre tilltalande uttryck,
t.ex. i hans aristokratiska förakt för den
”fab-riksmässiga massdöd” som väntar
genomsnittsmänniskan, i motsats till den särpräglade
undan-tagsindividens personliga upplevelse av döden.
Lärorikt är även att iaktta hur han som äkta
småborgare försöker kompensera sin enkla
härstamning från en fattig tjänstemannafamilj i
Prag genom att hela sitt liv klamra sig fast vid
en högst apokryfisk tradition om släktens
adliga ursprung — en fantasi som inte bara
återkommer i den maskerat autobiografiska
romanen ”Malte Laurids Brigges anteckningar” utan
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
