Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arnold Ljungdal: Rilkes Duinoelegier: Myt och verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RILKES DUIN0ELEGIER : MYT OCH VERKLIGHET
även i dikter sådana som det bekanta
”självporträttet” från 1906. Man erinrar sig i det
sammanhanget osökt hur Rilke, för att få
tillfälle att övervara mässan i det kejserliga
hovkapellet i Wien, av furstinnan Taxis lät sig
presenteras som ”min släkting, friherre von Rilke”.
Men det är ännu inte allt. Långt värre än
dessa utslag av en relativt oskyldig snobbism är
väl hans likgiltighet, att inte säga fientlighet,
mot varje planmässigt socialt reformarbete. I
ett brev till Hermann Pongs som sedermera
publicerats i den nazistiska litteraturtidskriften
Dichtung und Volkstum har han med en i sitt
slag imponerande uppriktighet gett besked om
den saken. Rilke bekänner där utan omsvep sin
”olust, ja motvilja” mot att ”förändra eller,
som man även säger, förbättra någons läge”.
Ty ”ingen människas läge är sådant att det inte
på ett egenartat sätt skulle kunna komma
hennes själ tillgodo ... Enligt min mening betyder
det bara att anstifta oordning om det allmänna
bemödandet — f.ö. en illusion — skulle vara
förmätet nog att schematiskt lätta eller upphäva
betrycket”.
Nu får väl betydelsen av ett sådant isolerat
yttrande inte överdrivas. Tolkat efter
ordalydelsen skulle det ju strängt taget innebära att det
för Rilke framstår som ett orättmätigt ingrepp
i världsordningen att torka svetten ur pannan
på en döende eller räcka ett glas vatten åt den
som försmäktar av törst. Mot en sådan tydning
talar å andra sidan den omständigheten att
diktaren själv i sitt privata liv alltid lade i dagen
den största hjälpsamhet och känslighet inför
andra människors lidanden — det kan lugnt
betecknas som uteslutet att han skulle ha
avfärdat t.ex. nödropen ur nazismens likfabriker
med en cynisk varning mot att ”schematiskt
lätta eller upphäva betrycket”. Även med dessa
reservationer för det tillspetsade i
uttryckssättet kan det emellertid inte hjälpas att man
känner sig frånstött av den mentalitet som ligger
bakom uttalandet. Och när Rilke sedan i
fortsättningen kompletterar det med försäkringen
att ett upphävande av fattigdomen skulle leda
till ”en ännu större inskränkning i de andras
Ett brådmoget barn — Rilke vid tre och ett halvt år
frihet än den som nöden för med sig”, så tarvar
väl argumentet knappast några kommentarer:
den apologetiska tendensen till förmån för de
besittandes privilegier ligger i öppen dag.
Med fakta som de anförda för ögonen är det
lätt att förstå den reaktion mot ett alltför
okritiskt anammande av Rilke och hans förkunnelse
som på sina håll gjort sig gällande. Minst
aggressiv och mest rättvis på den punkten är väl
Lukacs — den marxistiska
litteraturforskningens främste representant —■ som på ett i det
stora hela föredömligt sätt väger de olika
sidorna hos Rilke mot varandra: såväl hans
enastående poetiska sensibilitet och förmåga av
inlevelse som bristen på socialt samvete och
historiskt perspektiv. Långt mer oförsonlig ter
sig den kritik som från kristen utgångspunkt
riktats mot diktaren, t.ex. av Muschg i hans
glimtvis lysande skrivna, ”tragiska”
litteraturhistoria. Rilke framställes där som en mer eller
mindre dekadent posör och den föregivet
”profetiska” ingivelsen i elegierna avfärdas
reserva-tionslöst som humbug. De senare företer
en
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
