Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arnold Ljungdal: Rilkes Duinoelegier: Myt och verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNOLD LJUNGDAL
ligt Muschg en ”självförälskad mångordighet
som är otänkbar i guds närvaro” och förråder
därmed att de inte har undfåtts i profetens
armod och ökenensamhet utan på de
aristokratiska slott där Rilke vistats som gäst.
Nu är det där om slotten — som vi strax skall
se—-i ordets bokstavliga mening faktiskt sant.
Men det förtjänar inte mindre energiskt
understrykas att bilden av Rilke som dekadent och
företrädare av något slags parfymerad
överklassreligiositet i sin art är lika ensidig och
missvisande som motpartens okritiska
helgonkult. Man har full rätt att påtala Rilkes
passivitet och sociala begränsning — och man bör
göra det. Men samtidigt får det inte glömmas
att bakom denna yttre anpassning till ett
artificiellt och degenererat samhällsskikt döljer sig
en ren och oanfrätt konstnärsvilja som i sin
spänstiga okuvlighet minst av allt kan betecknas
som dekadent. I själva verket torde det vara
svårt att nämna en modern diktare som med
samma självförnekande asketism som Rilke
gått upp i sitt verk och sitt arbete. Jag tänker
därvid inte i första hand på hans oavlåtliga
strävan att utveckla och fullända sin
konstnärliga form, fastän den sidan av saken
naturligtvis är viktig nog. Det stora hos Rilke ligger
fastmer i det sätt på vilket han gång på gång bryter
sig ut ur sitt formella mästerskap för att
mödosamt kämpa sig fram till nya och mer adekvata
uttryck för det dunkla och motsägelsefulla
budskap som han känner sig bära på och som han
först mot slutet av sitt liv — just i elegierna —
lyckas gestalta på ett sätt som svarar mot hans
djupaste intentioner.
2
Rilke slog igenom som skald överraskande
tidigt. Född 1875 i Prag hade han i själva
verket redan vid sekelskiftet med en rad
diktsamlingar — ”Offer till larerna”, ”Drömkrönt”
och andra — tillkämpat sig en aktad plats i
kritikens och allmänhetens medvetande.
Orsaken till den lättvunna framgången är inte svår
att se. Trots alla yttre olikheter ifråga om
mo
tiv och formgivning påminner hans
ungdomsdiktning till typen inte så litet om Heines. D.v.s.
den är billigt romantisk och sentimental på ett
vagt och obestämt sätt, och den uppvisar den
stereotypa egenart i diktionen som av kritiken
gärna brukar förväxlas med ”personlig stil”
(en personlighet som, sedan man väl kommit
på tricket, mekaniskt låter sig upprepas i det
oändliga). Inte heller innehållsmässigt kan den
tillerkännas någon större originalitet utan
återspeglar i sin litet trötta melankoli på ett
tidstypiskt sätt den intellektuella ungdomens
bort-kommenhet och villrådighet inför den
inbrytande industrialismen. Genren är knappast
Rilkes egentliga område — i varje fall kan han på
den punkten knappast mäta sig som konstnär
med den något år äldre diktarkollegan Hugo
von Hofmannsthal som i sin tidiga lyrik
gestaltat epokens livskänsla med en genial
bråd-mogenhet som längre fram skulle ge Stefan
George anledning att utbrista: ”Om
Hofmannsthal hade dött vid tjugu år, vilken stor skald
skulle inte Tyskland ha förlorat!” Publiken
som alltid har föredragit det känslosamma
framför det artistiskt särpräglade var
emellertid Rilke bevågen och hans rykte växte snabbt.
Särskilt sedan Ellen Key — på den tiden ett
stort namn i avancerade kretsar på kontinenten
— i en beundrande essä fäst uppmärksamheten
vid hans verk var hans ledande ställning i den
unga litteraturen så gott som obestridd.
Men själv var diktaren allt annat än nöjd.
Utrustad med en ständigt vaken självkritik
kunde han inte länge undgå att se det
konstnärligt ofullgångna i sin ungdomliga
produktion. Redan i ”Bildernas bok” 1902 kan man
iaktta en påtaglig strävan till ökad pregnans i
valet av motiv och i den ungefär samtidigt
tillkomna ”Timboken” har även den mystiskt
inriktade religiositet som utmärker hans första
skede tvingats in i en mer åtstramad och smidig
form. Till fullt genombrott kom emellertid
denna tendens först sedan han flyttat till Paris
och gjort bekantskap med Rodin vars konst han
länge beundrat — någon tid tjänstgjorde han
även som den store skulptörens
sekreterare
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
