Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arnold Ljungdal: Rilkes Duinoelegier: Myt och verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RILKES D U I N 0 E L E GI E R : MYT OCH VERKLIGHET
Vad Rilke lärde sig av Rodin var framför allt
en ny aktning för de egenskaper som hör till
konstens hantverksmässiga sida: vördnad för
materialet, det oändligt tålmodiga
verklighets-studiet, kampen för uttryckets fulländning och
exakthet. I en känd passus i sin rodinbiografi
har han träffande karaktäriserat mästarens
arbetsmetod: ”Han ger inte efter för det första
intrycket, inte heller för det andra eller för
något av de närmaste. Han iakttar och tecknar
sig till minnes. Han noterar rörelser som är
utan all betydelse, vändningar och
halvvändningar, fyrtio förkortningar och åttio profiler.
Han överraskar sin modell i hans vanor och
tillfälliga situationer ... Han låter inte berätta för
sig någonting om personen ifråga, han vill
ingenting annat veta än vad han sj älv ser. Men
han ser allt.”
Man tar säkert inte fel om man gissar att den
skildring som Rilke här ger innebär något av en
trosbekännelse även för diktens vidkommande.
Och i sina ”Nya dikter” som utkom i två
volymer åren 1907 och 1908 har han med lysande
brio genomfört att omsätta programmet i
praktiken. Allt det osäkra, trevande och famlande
som kännetecknat hans ungdomsproduktion är
nu borta och ersatt med en plastisk
formgivning som i sin fasta precision ofta närmar sig
fulländningen. Det finns inte plats för några
kommentarer längre, knappast ens för
känslo-utbrott — allt är bild, åskådlighet och
konkretion. Motivkretsen omfattar nästan alla
områden som skalden kommit i kontakt med under
mellantiden, i böcker eller på resor, i
upplevelsen eller meditationen. Resultatet är
imponerande i sin rikedom på ämnen och
iakttagelser innanför ramen av en suveränt
sammanhållen konstnärlig enhet. Intryck från Briigge och
Gent blandas med visioner av fransk gotik,
venetiansk renässans och romersk senbarock,
tilldragelser ur myten och legenden, ur
historien och sagan står sida vid sida med bilderna
av konstverk och vardagsföremål, blommor,
människor och djur. Inte heller det groteska
och frånstötande saknas: det ingick i Rilkes
estetiska övertygelse att diktaren inte har rätt
Rilke i sitt arbetsrum 1901
att utelämna något som hans erfarenhet hade
fört honom i beröring med. Titlar som
”Bårhuset”, ”Liktvättningen” och andra torde säga
tillräckligt om hans konsekvens på den
punkten.
Nu kan det ju vid första ögonkastet se ut
som skulle Rilkes program erbjuda föga nytt:
en sådan poetisk kartläggning av verkligheten
med stark tonvikt på de historiska och
mytologiska motiven skiljer sig — kan det tyckas —
inte alltför mycket från de mål som den
parnas-siska skolan i Frankrike några årtionden
tidigare satt som riktpunkt för sin verksamhet.
Men intrycket är inte desto mindre missvisande
och man behöver inte läsa långt i ”Nya dikter”
för att konstatera att effekten hos Rilke är en
radikalt annan. Visst kan det hända att han
någon gång hamnar i det dekorativa och
tablåmässiga på ett sätt som kan föra tankarna till
låt mig säga Heredias paradstycken. Och visst
kan det hända att en och annan av hans
konsthistoriska beskrivningar — ”Portalen”,
”Fönsterrosen”, ”Kapitälet” — närmast gör intryck
av något slags poetisk stilövning. Men det är
undantagsfall. I det stora hela måste man
beundra den inbillningskraftens spänstighet med
vilken Rilke förmår ge liv åt de mest olikartade
motiv och avvinna även ganska förbrukade
ämnen ett nytt mänskligt och poetiskt intresse.
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
