Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arnold Ljungdal: Rilkes Duinoelegier: Myt och verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RILKES DUIN0ELE GI ER:
MYT OCH VERKLIGHET
sådan höjd att en fortsatt utveckling efter
samma linjer med nödvändighet måste leda till
upprepning och tom virtuositet. Å den andra
sidan låg redan i det program som tjänat som
grundval för hans verksamhet under det
rodin-ska skedet en viss dubbeltydighet som i längden
inte kunde undgå att återverka på diktarens syn
på sin konst.
Man kan tydligt iaktta dilemmat i ”Malte
Laurids Brigge” där Rilke i ett känt och ofta
citerat avsnitt låter sitt språkrör Malte Laurids
uttala sin övertygelse att ”poesin inte — som
folk tror — är känslor (dem har man tidigt
nog): den är erfarenhet”. ”För en dikts skull
måste man se många städer, människor och
ting, man måste känna djuren, man måste ha
upplevt hur fåglarna flyger och veta med vilken
åtbörd blommorna öppnar sig om morgonen.”
Det kan -— ytligt sett — förefalla som en
omskrivning av samma program som Rilke
framlagt redan i rodinboken och som föresvävat
honom vid utformningen av ”Nya dikter”: att
genom ett tålmodigt studium av verkligheten i
alla dess olika aspekter tränga fram till varje
motivs innersta kärna, dess väsen. Men läser
man yttrandet i dess sammanhang blir intrycket
delvis ett annat. Man finner snart att det här
inte längre rör sig om en brokig mångfald av
var för sig isolerade motiv och impressioner,
det förutsättes tvärtom uttryckligt att den
”erfarenhet” som diktaren har att gestalta är en
och odelbar — den måste avse hela hans
samlade livssyn. Men därmed förskjutes också
perspektivet framåt långt mer radikalt än förut
och programmets förverkligande ställes på en
obestämd framtid. ”Man borde vänta och samla
mening och sötma ett helt liv — ett så långt liv
som möjligt — och sedan skulle man kanske
kunna skriva tio rader som var bra.”
Orden får väl närmast uppfattas som en
paradoxal tillspetsning av den nya syn på diktarens
verksamhet som vid denna tid började gå upp
för Rilke. Men det skulle snart visa sig att de
innehöll mer av bokstavlig sanning än han själv
rimligen kan ha anat. Han hade gjort upp en
Rilke i Paris 1925
plan på ett större och mer omfattande verk som
i elegiform skulle sammanfatta det väsentliga
i hans dittillsvarande livsinställning och
världsbild. Men arbetet blev ytterst mödosamt och i
själva verket skulle det dröja så gott som hela
hans återstående liv och kosta honom nästan
övermänskliga ansträngning innan uppgiften
var slutförd.
Till en början såg det visserligen inte ut som
om ingivelsen skulle låta vänta på sig längre än
vad som kan betraktas som normalt med hänsyn
till uppgiftens omfång. Ären 1910 och 1911 är
ännu fyllda av oro och väntan men i januari
1912, medan han vistas som gäst på det
dalma-tiska slottet Duino nära Trieste, inträffar något
underbart. En stormig dag när han vandrar
längs havet tycker han sig höra en röst ur
rymden och orden den talar formar sig osökt till
versrader för honom:
Vem, om jag ropade, skulle väl höra min röst
i kretsen av änglar? och även om en av dem plötsligt
tryckte mig till sitt bröst: hur skulle jag inte förintas
av hans starkare form.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
