Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arnold Ljungdal: Rilkes Duinoelegier: Myt och verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNOLD LJUNGDAL
Det Var början till den första elegin som snart
var färdigskriven och som inom loppet av ett
par dagar omedelbart följdes av en andra. Även
inledningsraderna till den tredje och tionde
elegin nedkastas i samma hetsiga tempo, jämte
några fragmentariska brottstycken av de
övriga. Men sedan stockar det sig ohjälpligt för
honom, och därmed inträder den långa period
av tung och kvalfull oförmåga som skulle
förvandla de närmaste tio åren av Rilkes liv till ett
nästan oavbrutet martyrium. Missmodig och
olustig flackar han från plats till plats i den
fåfänga förhoppningen att finna en miljö där
”undret från Duino” skulle kunna upprepas.
Det första världskrigets utbrott kommer som
en ytterligare påfrestning i hans betryck och
driver honom allt längre in i passivitet och
oföretagsamhet. Djupt förtrogen och
sammanväxt med det europeiska kulturlivet i dess helhet
— i synnerhet med rysk och fransk kultur —
avböjer han lidelsefullt att engagera sig i den
pågående kraftmätningen. ”Att inte förstå: det
var hela min sysselsättning under dessa år”,
bekänner han efteråt i ett brev. Men inte heller
revolutionen som sopade undan så många
relikter av den feodala värld till vilken han kände
sig knuten kan bringa honom någon
lättnad. Det är först sedan han efter kriget och
omvälvningarna tagit sin tillflykt till Schweiz
och funnit en fristad i det gamla slottet Muzot
i rhonedalen som tanken på elegierna på nytt
börjar uppta honom. Och nu kommer —
äntligen — förlösningen. Det första tecknet på
skaparkraftens frigörelse är en serie sonetter
som koncipieras på häpnadsväckande kort tid
i början av februari 1922 och sedan följer
omedelbart den med en sådan otålig längtan
motsedda avgörande upplevelsen:
fullbordandet av elegierna. Redan den 11 februari kan
Rilke i ett triumferande brev till furstinnan
Taxis meddela att verket är avslutat. Med en
hand som ”ännu darrar” efter nedskrivandet
beskriver han det ingivelsens rus som fyllt
honom: ”Det var en namnlös storm, en orkan
i anden (precis som den gången i Duino), att
tänka på mat var omöjligt, gud allena vet vem
som livnärt mig. Men nu är det, är till. Amen.”
Men hans amen är trots allt en smula
förhastat. Det verkar nästan som skulle Rilke sj älv
inte förmå betvinga de makter han
frambesvurit, ty knappt är brevet till furstinnan avsänt
förrän han kastar sig in i arbetet med en ny
serie sonetter som ett komplement till den först
skrivna sviten — bägge serierna sedermera
sammanförda i ett band under den
gemensamma titeln ”Sonetter till Orfevs” och
publicerade samtidigt med elegierna. Och inte nog
med det, mitt uppe i alltsammans kommer ”i en
strålande efterstorm” en ny elegi till honom.
Det är den av Picassos kända tavla ”Les
saltim-banques” inspirerade elegin om akrobaterna i
gathörnet vilken infogas på sin plats i helheten
i stället för den ursprungliga femte elegin som
av Rilke kasserats. Först sedan så skett är
verket definitivt färdigt och diktaren kan —
utmattad av den nästan övermänskliga
kraft-anspänningen — på nytt återfalla i tystnad,
denna gång för att aldrig mer bryta den. Men
det är en tystnad som inte längre präglas av de
mellanliggande årens otålighet och oro utan av
det lugna medvetandet att ha sagt sitt ord.
1926 följer under tragiska omständigheter hans
död.
4
Sådan är — i korthet — elegiernas
tillkomsthistoria. Den gör i sig själv ett djupt gripande
intryck och behöver för att fängsla ingalunda
några romantiska tillsatser av det slag som
Rilke i sin korrespondens frikostigt utrustat
den med. Så t.ex. när han i det nyss citerade
brevet skildrar hur han varit så absorberad av
arbetet att han inte ens hunnit tänka på att äta.
Det låter onekligen bra i sammanhanget och
läsaren kan inte undgå att känna sig
vederbörligt imponerad. Men effekten minskas avsevärt
när han av Rilkes schweiziske värd, doktor
Werner Reinhart, erfar att påståendet måste
uppfattas som en ”poetisk frihet”. I själva
verket, berättar Reinhart (i en kommentar till den
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
