Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arnold Ljungdal: Rilkes Duinoelegier: Myt och verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RILKES DUIN0ELEGIER : MYT OCH VERKLIGHET
franska översättningen av elegierna), infann
sig Rilke hela tiden ytterst regelbundet till
måltiderna. På sin höjd kunde det hända att han
någon gång kom en smula sent och stillsamt
intog sin plats med en frammumlad ursäkt att
det hade gått så bra att arbeta.
Inte heller Rilkes ofta upprepade försäkran
att elegierna undfåtts genom något slags
gudomlig diktamen torde av eftervärlden få tas alltför
bokstavligt. Om man granskar de tyvärr ganska
få utkast som ännu finns i behåll, så visar det
sig att långa stycken visserligen nedskrivits
relativt kontinuerligt: men det förekommer även
talrika ställen med strykningar, ändringar och
överkorsade alternativ som tyder på de
ofrånkomliga stockningar i ingivelsen som tycks
höra samman med varje konstnärligt skapande.
Och säkert är att Rilke vid den slutgiltiga
utredigeringen knappast förfarit mindre strängt
sovrande än ifråga om sina övriga verk.
Därmed naturligtvis inte sagt att hans
attityd — med ty åtfölj ande profetlater — bottnar
i något medvetet bedrägeri. Att elegiernas
lyckliga avslutande efter en lång och plågsam
väntan för Rilke själv skulle framstå som en akt av
nästan ofattbar nåd är förklarligt nog och
inte heller åskådaren kan gärna undgå att
imponeras av den våldsamt koncentrerade
kraften i en inspiration som möjliggjorde deras
färdigställande inom loppet av några få dagar.
Men det ligger alltid en viss fara i ett alltför
okritiskt accepterande av en sådan föregivet
okontrollerad ingivelse — faran för lättvindig
efterapning. Inte minst med tanke på den risk
som yngre diktare gärna löper när de
konfronteras med en förebild av Rilkes
storleksordning kan det vara nyttigt att försöka se
processen litet mer realistiskt. Den blir inte mindre
fascinerande för det, snarare kan man säga att
den vinner i dramatiskt liv och mänsklig
intensitet.
Det gäller för övrigt inte bara själva
inspira-tionsögonblicket: även ifråga om den långa
period av väntan som föregår det torde en viss
nyansering vara på sin plats. Ty en stor nåd
kommer sällan helt oförberedd och den kräver
av sin mottagare inte bara ett ödmjukt och
förväntansfullt sinne. Utan den aktiva beredskap
som i det avgörande ögonblicket
tillhandahåller de erforderliga uttrycksmedlen kan inget
levande konstverk bli till. Ingenting kan heller
vara mer felaktigt än att av Rilkes tystnad sluta
att han under mellantiden skulle ha hemfallit
åt någon absolut overksamhet. I själva verket
hade diktaren redan tidigt upptäckt att den
till-knäppta formella behärskning som han med
sådan möda hade tillkämpat sig inte var något
lämpligt medium för att uttrycka den fritt
överströmmande livskänsla som ligger till grund
för elegierna. I den posthuma samlingen ”Sena
dikter” som huvudsakligen omfattar utkast
från åren 1908 till 1922 kan man steg för steg
följa hans strävan att övervinna det alltför
avslipat eleganta i uttryckssättet och samtidigt
frigöra sig från den rytmiska monotoni som
ännu i viss mån vidlåder hans mellersta skede
med dess nästan genomgående bruk av
jam-biskt — eller någon enstaka gång trokeiskt —
versmått. Även de kvardröjande inslagen av
mekaniska och stereotypt ”personliga” vändningar
från hans första maner försvinner nu så gott
som fullständigt.
I stort sett är väl denna utveckling
övervägande organiskt betingad och bottnar i en
kris av inre natur. Men därtill kommer även en
yttre impuls som otvivelaktigt har spelat en roll
vid den metamorfos som Rilke vid denna tid
genomgår. Det är bekantskapen med Hölderlin
vars storhet som diktare kritiken och
litteraturforskningen omkring 1910 för första gången
på allvar börjar få upp ögonen för. Vilket djupt
intryck som Hölderlin ■— särskilt elegiernas och
hymnernas Hölderlin — gjort på Rilke
framgår tydligt av den posthuma samlingen. Man
behöver ingalunda på förhand känna till att
flera av dikterna av Rilke nedskrivits i
marginalen till Norbert von Hellinggraths
banbrytande hölderlinupplaga för att frapperas av
den påfallande överensstämmelsen i
uppbyggnad och tonfall. Många av utkasten, t.ex. hans
”Fem sånger” vid krigsutbrottet 1914, gör
nästan intryck av direkt imitation. Och även i
ele
3 BLM 1951 III
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
