Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arnold Ljungdal: Rilkes Duinoelegier: Myt och verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNOLD LJUNGDAL
gierna — vilkas fritt behandlade daktyler i och
för sig bär vittne om Hölderlins inflytande —
kan det hända att den äldre skaldens ton slår
igenom och smälter samman med Rilkes egen
till en effekt av egenartad och ojordisk skönhet.
Man kan som exempel nämna de underbart
vackra slutraderna till den andra elegin:
Har ni aldrig förvånats över hur varsamt
mänskliga åtbörder återges på attiska gravar?
Kärlek och avsked tycks lagda på skuldran så lätt
som väv av ett främmande stoff. Eller tänk på hur
händerna vilar
utan tyngd fast torson står mättad av kraft.
Därmed ville de säga, de gamla: så långt har vi hunnit
i att behärska oss. Så rör vi vid tingen.
Gudarnas tyngd är väl större, dock det är gudarnas sak.
O att vi så kunde sj älva finna vårt eget,
en remsa av fruktbar jord där det mänskliga blommar
mellan klippor och ström, där vårt hjärta slår ut
i en storhet som dessas. Ty se, vi förmår inte längre
trösta oss med skönhetens avglans och bilden
av gudomliga kroppar i måttfull styrka.
Det är — som sagt ■—- omisskännligt
Hölder-lin: men det är lika omisskännligt Rilke. Ty
sådan är det konstnärliga skapandets paradox
att i samma ögonblick som Rilke ger avkall på
den skenbara originalitet som ligger i en
mekanisk upprepning av tidigare inhämtade
fär
digheter för att under tillgodogörande av
Hölderlins landvinningar söka nya uttryck för sin
genom åren vidgade erfarenhet, i samma
ögonblick sker undret och det personliga bryter åter
igenom i en sublimerad och renad form. I varje
fall förefaller det mig sannolikt att vi här har
att söka en del av förklaringen till den
ojämförliga seger som skalden vunnit. Han har vågat
följa det bud som enligt la Cour gäller för all
sann poesi: att glömma sig själv och bli till!
Det kan för övrigt sättas ifråga om inte
mycket av den verkan som vi uppfattar som typiskt
hölderlinsk i elegierna helt enkelt
sammanhänger med valet av versmått. Likartade
metriska experiment i svensk lyrik — t.ex. hos
Ekelund och Ekelöf — och översättningar av
grekiska fragment frambringar ofta en
närbesläktad effekt utan att vi därför behöver förutsätta
någon medveten påverkan. Allmänt uttryckt:
det förefaller som skulle Böök ha rätt när han
menar att anslutningen till ett visst rytmiskt
schema gärna medför en likartad
stämnings-verkan som på något sätt tycks inhärent i själva
formen. Hur ofta erinras vi inte om
Shakespeare och Milton när vi läser Keats blankvers
och hur ekar inte ännu Hofmannsthals terziner
av den mäktiga diktionen hos Dante med dess
klang som av silvertrumpeter.
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
