Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Elisabeth Tykesson: Bakom stängsel. En orientering i den frikyrkliga romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BAKOM STÄNGSEL
än författarna själva, likväl inte är skrivna i
någon som helst religiös anda. Religionen är
endast vikarie för känslor, som författarna
tyd-ligtvis inte har velat kännas vid. Den tjänar
som kompensation för en stark social
mindervärdeskänsla både i Signe Knutssons naivt
skvallerglada ”Vad stort sker ...” (EFS 1950)
och i Tore Nilssons torrt och kantigt satiriska,
i åtskilliga detaljer träffande ”Såsom en
guldsmeds eld” (EFS 1949). Den är ett uttryck för
rena hatet i Knut Sjöbergs dystert brinnande
”Guds kvarnar” (Örebro Missionsförening
1950). — Signe Knutsson låter den fattiga
änkefru Assarsson ge den fine, förmögne,
bildade byggmästare Adelfors — en pappersdocka
för övrigt med anor från 1890-talets tyska
populärroman — en riktig chock när hon försmår
honom därför att han inte är religiös. Och
författarinnan gläder sig förstulet åt att den
hycklande och penningförsedde verkmästare
Ekdal har ett barn som är idiot. Tore Nilsson
hoppas uppriktigt att alla fina, bildade,
förnäma och kultiverade vid den snart inträdande
yttersta domen skall gå bort till eviga kval, alla,
som spelar bridge, läser litteratur, har bil och
har råd att resa utomlands. Som en liten
försmak bränner han ner den fariséiske
grosshandlare Stirns magnifika villa. Och Knut
Sjöberg straffar med Guds hjälp patron Jansson
för att han intrigerat mot baptistpastor Gran
genom att ta ifrån honom hans pengar, låta
hans gård brinna ner, slå ihjäl hans ene son,
göra den andre till förskingrare, döda hans
hustru och lägga honom själv på en fattig och
ensam sjukbädd.
Tillbaka till källorna, ljuder ropet inom
frikyrkligheten. Och de frikyrkliga författarna
söker tydligtvis efter medel att hålla
församlingarnas traditioner levande hos
församlingsmedlemmarna. Ett par böcker, som kommit ut
på senare tiden, är skrivna i klart
informationssyfte. Oskar Terning berättar i ”Vägen
över Sal fyra” (Gummessons 1949)
anspråkslöst och sobert, varmt, redbart och klokt om
hur predikanten Ekstrand hade det under de
trettio åren från första världskrigets början till
andra världskrigets slut. Hur det var att hänga
på cykel i ur och skur, att uthärda andras
glåpord och egna tvivel, hur det var att tvingas ta
ställning till pingströrelsen, till Oxford och till
frågor sådana som den om en röd
fackförenings-fana bör få föras in i ett frikyrkokapell vid en
begravning. Ekstrand sörjer över det han kallar
den frikyrkliga samfundsegoismen, avunden de
frikyrkliga sammanslutningarna emellan,
dragkampen om själarna, som har urartat till
någonting som väl mycket liknar konkurrensen
mellan olika affärsföretag. Han går livligt upp i
de ekumeniska strävandena, han träffar
baptister och stiftelsefolk, han sluter uppriktig
vänskap med en präst ur den förkättrade
statskyrkan. Och han genomskådar klart de
mindervärdeskänslor, som kommer honom, den delvis
självbildade predikanten, att ofta känna sig en
smula mindre väl till mods tillsamman med
denne vän, som har grundliga
universitetsstudier bakom sig. ”Vägen över Sal fyra” är en
bok, som genom sin prägel av vederhäftighet
och sin goda stil borde ha utsikt att bli något
slags frikyrklighetens klassiker. Erik
Sundströms ”Får jag tala med Anita”
(Missionsförbundet 1948) är tydligtvis också skriven i
undervisningssyfte, särskilt för de yngre
församlingsmedlemmar, som inte längre riktigt
synes ha reda på varken vad deras församling
är eller vad den tror på. Boken skildrar
sön-dagsskolarbete, juniorverksamhet och
ung-domskretsar. Den ger också besked om
trossatser. Allt inklätt i en liten kärlekshistoria.
”Får jag tala med Anita” är en fullödig
representant för den ”samfundsegoism” som
Ter-nings pastor Ekstrand tyckte så illa om. Men
för de läsare, som bortser från detta, som kan
uthärda bokens mer än avkönade atmosfär, dess
komprimerade oförmåga att gripa och träffa
och dess språkliga otymplighet, finns det säkert
ett gott mått av faktiska kunskaper att hämta.
Tillbaka till källorna, till väckelsetiden. Och
om de böcker med ämnen från 1840- och
1850-talens väckelserörelse, som kommit ut under de
senaste åren, skrivits i pedagogiskt syfte, så
måste det sägas att pedagogiken gjort den
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
