Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Elisabeth Tykesson: Bakom stängsel. En orientering i den frikyrkliga romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELISABETH TYKESSON
lare, som blir pornografer, när de råkar i
händerna på läsare, som endast förstår det
kroppsliga och för vilka psyke och pneuma är icke
existerande begrepp. Vilka associationer en
människa får beror ytterst på hennes egen
konstruktion. Pär Lagerkvists ”Själarnas
maskerad” kan troligtvis läsas som pornografi. Att
Vilhelm Mobergs ”Mans kvinna” kan det är
bevisat. Och att frikyrkligheten har så lätt att
överallt finna pornografiska inslag kan
möjligtvis bero på en inneboende benägenhet hos
den själv att anse kärleken som en enbart
jordisk angelägenhet. ”Trohet under livstiden är
det enda krav, som hör samman med kristen
moral. Om en änka eller en änkeman gifter om
sig veckan efter makens eller makans
begravning, så är det ett grovt brott mot etiketten men
inte mot etiken”, skrev Erik Alexandersson i
en betraktelse i sin ”Med block och ritstift”
(Gummessons 1949). Något av samma
extremt låga uppfattning av äktenskapet, något
av samma grova underutveckling, går som en
bottenström genom mycket av den frikyrkliga
skönlitteraturen. Det finns ung förälskelse i den
och det finns en ljum huslighet, som liknar de
föreställningar ett omisstänksamt barn kan ha
om föräldrarnas naturligtvis lyckliga
äktenskap. Men både förälskelsen och husligheten
vid kaffebordet eller skrivbordet hänger ofta
liksom löst i luften utan att anknyta till vare
sig det jordiska eller det andliga. Den fysiska
förtrollningens hela skiftande spel saknas. Och
inte heller någonting av det som utspelas i den
värld, som kanske kan kallas pneuma, finns
med. Andens bindning vid ande, denna kontakt
i det som på en gång är mänsklig ande och Guds
Ande och som kanske är den enda form av
mänsklig förening, om vilken man kan säga att
den sammanfogats av Gud eller i Gud. Det är
inte främst blodfattigdom, som präglar de
frikyrkligas inställning till den jordiska kärleken.
Det är först och främst fattigdom på ande.
Denna får också en extra mörk kontur mot
bakgrunden av den allmänt religiösa åsikten att
inte ens de mest ovärdiga
äktenskapsparo-dierna bör upplösas genom skilsmässa.
Och när man granskar den lilla gruppen av
frikyrkliga romaner, som har kommit ut under
de senare åren, så kan man undra om inte dess
egentliga fel är att dessa romaner i grunden
saknar andlighet. — ”Solamen miseris socios
habuisse doloris — It is a solace to the wretched
to have companions in pain”, mumlar den
mar-lowske Mephistophilis, när Doctor Faustus
frågar den lille underdjävulen, varför han är så
ivrig att samla själar åt helvetet. Den ytterliga
olyckans ytterliga ondska, den ytterliga
ondskans ytterliga olycka, detta att söka finna en
droppe av lindring i de egna kvalen genom att
krossa också andras salighetsmöjligheter, det
känner de frikyrkliga författarna inte till. —
”Ja, jag skulle önska att jag själv vore
förbannad och bortkastad från Kristus, om detta
kunde gagna mina bröder, mina fränder efter
köttet.” Också detta är någonting som de inte
vet någonting om, även om Pauli ord är dem
välbekanta. Kärlekslidelsen, som vill ge
saligheten åt en annan, om också detta betyder att
den måste slita av den livsnerv, som förenar den
med Gud. — De frikyrkliga författarna känner
inte heller till det som Graham Greene kallar
”eldskurarna av Guds barmhärtighet”, inte det
som hans viskypräst talar om när han talar om
Guds kärlek. De sista årens frikyrkliga
litteratur är — som helhet tagen — stämplad av
ytlighet och av ytlighetens andliga
verklighets-blindhet.
Och så är cirkeln sluten, och recensenten har
efter en resa genom många sinnen och många
böcker kommit tillbaka till frågan om
författarens ansvar inför sina läsare och till frågan om
vad som är sann livsorientering. Och då måste
det kanske först sägas, så som det sades av flera
av de tillfrågade i BLM:s enquéte, att frågan
om den folkliga litteraturen alltid främst blir
en fråga om möjlighet. Det har under senare år
ideligen betonats av personer, som har med
folkbibliotek och sjukhusbibliotek att göra, av
personer, som har gjort publikundersökningar
och av personer, som sysslar med
folkbildningsarbete, att den stora massan av svenska
folket har ytterst små möjligheter att tillägna
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
