Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Lilla Dramatens giv av ”The Lady” syntes
mig på det hela god, utan att vara glansfull.
Eva Dahlbeck hade bättre motsvarat
titelrollens krav, om hon kunnat spela litet mindre på
sex appeal, och litet mer på en lidelsemörk och
gåtfull personlighet. Men Erik Strandmark
bragte med sig landsknektens apparition och
humör så det dunsade i bräderna; att han
också skulle ha kunnat bringa psykologisk
trovärdighet låg utom plan och räckhåll. Den enda
psykologi, som författaren principiellt har brytt
sig om, är publikens, och den synes han ju ha
beräknat ganska väl, i varje fall efter engelska
förhållanden. Att döden är en ganska allvarlig
sak, och häxprocesser, hängning och tortyr en
ohygglighet, det har man lika litet känning av
här som i ”Arsenik och gamla spetsar”. Den
som inte vill låta suspendera sin medvetenhet
därom med hjälp av tidsavstånd och retorikens
trolldryck, han göre sig helst ej besvär att
närvara. Men älskaren av Fart pour Fart, den
histrioniska konstens liebhaber och rene dåre,
var funne han något kostligare än Hilding
Gävles och Hugo Bj örnes växelspel som två luriga
domaregubbar i underliga skotska huvor?
Som den enes hustru var Elsa Carlson ovanligt
måttfull och till sin fördel. Även i övrigt
saknade rollistan någon allvarligare svag punkt,
liksom Alf Sjöbergs mycket bildinriktade regi
och Stellan Mörners bara alltför kyrkliga dekor
(scenen skall föreställa ett skrivrum i en
rådstuga, ej bönsalen i något kapell). Jarl Kulle
modellerade en präktig renässansfigur av sin
Humphrey. Den scen där han gör ”häxan”,
Jennet, skamliga förslag, var den enda där man
kände att det brann under halsen (alltså, i bröst
och underliv; sällsynt hos Fry).
Britt Hallqvists nya översättning klingade
smidig och stark, fast jag skulle ju hyckla om
j ag låtsades förstå på vad punkt den skulle vara
överlägsen min egen ursprungliga, som teatern
legat på ett år utan att komma sig för att spela
den.
Federico Garcia Lorca
kan tjäna som exempel på vad Fry saknar.
Också hans verk flödar av poesi, men hur
annorlunda. Sol över rosengårdar mot månens
lek i glasprismor. Söderns doftande bröd mot
ett gott märke engelska kex.
Sällan får man uppleva en så oblandad
teaternjutning som premiären på ”Fröken Rosita,
eller Blommornas språk” (”Dona Rosita la
Sol-tera, o El Lenguaje de las Flores”) på Göte-
Christopher Fry.
borgs studio den 10 febr.; regi: Bengt Ekerot;
dekor: Carl-Johan Ström; ny översättning av
Hjalmar Gullberg och Karin Alin; första
uppförande utanför länderna med iberiskt språk.
Enda anmärkningen skulle vara att regissören
något överarbetat de tablåmässiga och
dräkt-frasande platsväxlingarna hos ”las manolas”
eller leksystrarna i första akten —
”nippertip-porna”, som den svenska texten fyndigt
översätter. Men annars: allt vid premiären gick i
lås, samstämt och utsökt. Kanske nåddes
höjdpunkten när Maria Siöstrand i gestalt av en lätt
åldrande ungmö på överblivna kartan till
pianot föredrar visan om blomsterspråket för
namnsdagssällskapet i andra akten, till
Lillebror Söderlundhs kongeniala musik. Olof
Molander har nyligen i en artikelserie understrukit
Goethes ord, enligt vilka en av
teaternjutningens huvudkällor är själva svävningen
mellan illusion och vetskapen om att allt dock är
overkligt, spelat. Det är nog sällan en så garvad
teaterälskare som en gammal recensent ens ett
ögonblick glömmer att spelet är spel. Men det
finns andra oscillationer, som inte är mindre
intensivt känslodränkta, och en av dem
upplevde man under den pianostunden. Sången är
”vicillot”, sentimental, kvinnan halvgammal,
lätt löjlig i sin förnumstighet—man har lätt att
hålla med de unga flickorna Ayola, som sitter
och fnittrar åt musiken. Men i nästa ögonblick
4 BLM 1951 III
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
