Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
svävar sympatierna ocli slår om: det är känsla
bakom sentimentaliteten, tragik bakom
halvålderns förblomning, och löjet studsar tillbaka
på de tomma och oerfarna ungdomarna i
stället. En dubbelbottnad upplevelse av det slag
som Birger Sjöbergs lyrik ger när den är som
bäst — ”Bleka Dödens minut”, till exempel,
komik och patetik i ett. På denna kvalitet plus
en ömsint ton av pastell och hyacintfärger var
föreställningen i hög grad byggd.
Innehållet: den unga Rosita sviks av sin
fästman, som hon håller fast vid under
skilsmässans långa år, och hamnar på glasberget. I sista
akten är hon vissen och bleknad redan, som
den underbara blomman Rosa mutabilis, som
skiftar färg mot natten; morbrodern,
blomsterälskaren, är död, den lilla familjen fattig bliven,
och får flytta från sin gamla våning. Mer är det
just inte. Men allt i teater beror inte bara på
vad som framställs, utan hur det framställs.
Annika Tretow som den förtjusande Rosita;
Sven Miliander som den gamle gode
blomsterodlaren; Maria Schildknecht som den gamla
fina damen, hans hustru, och Berta Hall som
hennes saftiga trotjänarinna; ungdomarna
omkring dem och alla andra lustiga och vackra
människor i periferien; den livsnära och
poetiska texten och de vackra belysningarna — allt
samlar sig för minnet till en bilderbok av
ovansklig skönhet.
Apropå ett uppförande av ”Tre systrar” i
Malmö för något år sedan skrev jag om Bengt
Ekerot, att han uppenbarligen inte hade sinne
för Tjechov och det kunde man ju inte heller
begära av en så ung och stridbar man. Jag ber
att få korrigera det omdömet. Det är uppenbart
att den som kunnat gestalta sista akten i
”Fröken Rosita” så som här, måste ha sinne för
Tjechov; och det måste ha berott på
övermäktiga yttre omständigheter när den där
föreställningen i Malmö inte blev så prima.
Också given av ”Blodsbröllop” (”Bodas de
Sangre”) i Norrköping den 8 febr, gav mycket
positivt intryck. Särskilt fäste man sig vid
Lin-néa Hillberg som modern, vid Ingemar Pallin
som fästmannen och vid Carl Johnsson-Cloffes
vackra och stilriktiga dekor.Men texten här är
inte riktigt i klass med originalets, och var
dessvärre också extra stympad för
framförandet. Det är främst den missriktade ambitionen
att rimma även Garcia Lorcas orimmade
verspartier, som har fört Hjalmar Gullberg på
av
vägar, och frambragt en del plattityder,1 t.ex.:
”Som en tjur har bröllopsfesten
rest sig, som en tjur!”
—• ett lustigt exempel på hur upprepning kan
försvaga — eller (... hunden________nöd):
”Om de skiljer oss, är grunden
endast den att jag är död.”
Det skall vara en lundaakademiker som talar
om grunden i en sådan situation!
Tolkningen av ”Rosita” tycks såvitt jag
kunde uppfånga alldeles fri från slika fläckar.
Denna ”dikt från sekelskiftets Granada” med
dess lätt ironiska och ömsinta touche måste ju
ligga mycket bättre till för den svenske skaldens
temperament. Därtill har han nog på det hela
kommit spanjoren mer in på livet under årens
umgänge.
Lope de Vega i Malmö
Spanskt var det denna månad också i Malmö,
där Gösta Folke och Härje Ekman på stora
scenen lät framdansa ”Järnvattnet i Madrid”
(”El Acero de Madrid”, 9 febr.) eller ”Järnet
i Madrid” som det hellre borde heta i
anslutning till både Lope de Vegas spanska text och
Hagbergs svenska: det är på klingornas järn
lika väl som på medicinens som titeln har vitsig
syftning.
Den sköna Belisa mottager anbud från sin
kusin Otavio, men älskar Lisardo, som hon bytt
blickar med i mässan. Lisardo mobiliserar den
oundviklige förtrogne vännen, Riselo, som för
ändamålet uppvaktar Belisas vakthållande
faster och duena; och likaså sin fiffige betjänt
Beltrån, som spelar doktor och ordinerar
flickan järnvatten och promenader i grönskan
utanför vallarna. Marcela, Riselos fästmö, som
inte känner föreställningens ädla ändamål blir
svartsjuk och spelar ut kavaljeren Gerar do som
Riselos rival. Diverse tjänstefolk av båda könen
är också med i svängen, och kvintessensen på
det hela är naturligtvis att varje slev till slut
hamnar i rätt gryta; för att, som Schopenhauer
sade, formulera saken anständigt.
Med jämna mellanrum uppträder hos oss än
den ene författaren, än den andre regissören,
och förkunnar (ofta stick i stäv mot egen
praxis) att ordet är allt och att deras hetaste
önskan är att komma bort från dekorations-
1 Detta påpekande är icke originellt. Det har efter
vad jag vill minnas gjorts tidigare i, tror jag, Svensk
litteraturtidskrift, i någon uppsats som jag dock ej,
nu kan återfinna.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
