Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
teatern och fram till det mest abstrakta och
spartanska som tänkas kan. Gott och väl. Men
då blir det nog trots allt att säga adjö åt en god
del av den klassiska repertoaren, bland annat
Lope de Vegas 470 eller 1 500 stycken. Och
förlusten kan ju bäras, men ett festligt skådespel
mindre bleve det då och då, och varför skulle
man inte tacksamt anamma sådana, när de som
här spelas upp med stilteater, musikanter och
barocka infall, halvt lek med stilen, halvt lek i
stilens anda. Med hjälp av ett höj - och sänkbart
arkadbygge på prosceniehissen och synkront
bruk av den och den stora vridscenen samt ett
par svängbara sidobyggen hade man fått upp
ett spel av scenförändringar för öppen ridå,
som var inte bara fyndiga, utan också snabba,
stämningsväckande och praktfulla; en av de
roligare insceneringar man sett på denna
svårhanterliga skådebana.
Bland de uppträdande fäste jag mig glatt
överraskad vid Marianne Löfgren, för det är
verkligen inte vanligt att man ser den komiska
gamlas roll utförd med charm och nobless som
här. Agneta Prytz’ Belisa och Toivo Pawlos
Beltrån var likaså oemotståndliga, särskilt när
de var skrudade till ombytt kön. Kerstin Rabe
gjorde Marcelas roll med brio; hon har lossnat
härligt i plastiken jämfört med tidigare men
spänner nu i stället rösten. Många var sirliga
och goda i riddersmännens kavalkad, men där
fanns för all del också slappa manér. T. ex.
Folke Sundquists ovana att sätta hakan i
vädret, detta må vara vått eller torrt, och Per
Hjerns slentrianmässiga diktion, en sorts
stockholmska i göteborgsmun.
”Fördömda Hjem, som hotar allt förstöra,
jag önskar aldrig han gått ut den dagen”,
hade skådespelaren själv att skandera, och även
om repliken fattad på detta sätt föreföll att vara
i obarmhärtigaste laget, så är det verkligen så
att hela laget blir lidande, om det
skådespeleriska nydaningsarbetet eftersätts på en enda
punkt.
Denna pj äs var på sin tid ett av
Lorensbergs-ensemblens slagnummer och den sista varmed
en göteborgstrupp gästspelade i Stockholm.
Publikframgången var stor men kritiken gjorde
för Dramaten så föga smickrande jämförelser
med dåvarande stockholmsk spelstandard att
det inaugurerade utbytet av gästspel mellan
städerna fick bråd uppsägning.
Från 0’Neill till Inge
Sinsemellan olika som de hittills anförda
pjäserna har varit, så är det inte svårt att bringa
dem på gemensam nämnare: med ironien
mer eller mindre på glänt har de alla varit
romantiska och poetiska. Följer nu som
rostbiff bland druvor eller karl-johanssvamp i
pyrolaskogen (stadig och lätt litet seg)
nit-tonhundratalspjäsernas Bengt-Åke Benktsson,
kompani Hjalmar Ekdal i upplöst marsch,
O’Neills massiva ”Si, iskarlen kommer” (”The
Ice-man Cometh”; Göteborg den 9 febr.; Stig
Torsslows regi).
Framförandet var teatern värdigt. Kritiken
synes ha begränsat sig till fyra invändningar.
Att börj an flöt litet matt, och det kan inte nekas,
trots att Olle Florins naturliga scenauktoritet
där var en tillgång. Att de lösa kvinnorna var
alldeles för burleska; men den kritiken går jag
inte med på. Ett vitalt och färgstarkt släkte
utgjorde de, Gerd Hagman, Eva Stiberg och
Nancy Dalunde, förfärligt mycket vitalare än
de insjunkna männen, men behöver det vara
ett fel? De är ju på platsen av yrke, ej av
alko-holistiskt förfall; och inte måste man stryka
utmed den absoluta botten för att vilja bättra
på flytförmågan med litet livslögn? Jag tyckte
de var kul alla tre. Vidare att regin tog litet
valhänt på sortiförsöken ut till verkligheten i
tredje aktens början; det kan erkännas; och
slutligen att Tore Lindwall spelade över i
slutakten. Det gjorde han, på premiären, men
dessförinnan hade han gjort en mycket fin och
välavvägd insats i Hickeys roll. Ett kraftprov
direkt ovanpå den så annorlunda i Kaj Munks
”Kärlek”. Många andra insatser högst
minnesvärda, bl.a. Bengt-Åke Benktssons som
kroginnehavaren Hope och Karl-Magnus Thulstrups
som hans svåger, den f.d. cirkusvaktmästaren.
Till allt vad som sades när pjäsen gick på
Dramaten (BLM X. 1947), om densamma som
livslögnsevangelium och kritik av
psykotera-pevtisk chockanalys, bör kanske läggas att en
framtida forskning säkerligen skall avslöja
mer intimt personlig bakgrund än åskådaren
nu anar. Man vet att alkoholen varit ett av
O’Neills stora praktiska livsproblem, långa
tider löst genom mot andra tolerant
helavhåll-samhet, och att äktenskapen bakom honom
öppnat sår, som blivit illa läkta. Det är inte
bara Strindbergsinflytande som har avsatt
skådespelet ”Welded”. Och även gestalten
Hickey är en självuppgörelse.
Om alkoholismens förbannelse handlar på
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
