Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
ett mer extrovert och socialt demonstrerande
sätt också ”Kom tillbaka, lilla Sheba” (”Come
Back, Little Sheba”) av William Inge. Pjäsen
är debut, den kom på scen i New York den
15 febr, i fjol, blev omedelbar succés och har
med förebildlig raskhet bringats hit av
Riksteatern jämnt ett år senare (premiär i Gävle
15 febr.; regi Sandro Malmquist).
Genom fyra rätt långsamma och i överkant
polerade scener presenteras vi för det
halvgamla, barnlösa äkta paret Delaney och deras
småborgerliga vardagsliv — han, Gunnar
Sjöberg, en liten chiropraktor och åtminstone tills
vidare botad alkoholist; hon, Mona
Mårtensson, en högst vanlig kvinna, litet håglös, litet
slapp i hushållsarbetet, begiven på förströende
samtal med brevbärare och mjölkutkörare och
på att smickra unga män, men i grunden med
självklarhetens band fäst vid sin make, så snart
bekymren seglar upp. Skönhet, ungdom och
kärleksrus har försvunnit för dem, som lilla
hunden Sheba som sprang bort för länge sen.
Mannen har mest av sexdrömmar kvar, och de
kretsar omedgivet kring den unga flickan
Marie, som hyr ett rum hos paret. Det är när
dessa drömmar får en chock och hotar spränga
medvetenhetsspärren som han tar till att dricka
igen, och i ett ohyggligt utbrott förföljer
hustrun med yxa. På ett ögonblick brinner allt i
häftig aktion; tragedien med bråddöd och
livs-förtvivlan står i porten; och man känner, så
går det till, detta är realism. Det var styvt gjort
att inte trampa bredvid det trovärdiga ett steg
i denna klimax — styvt av författaren, styvt av
Malmquist, och styvt av Sjöberg och
Mårtensson. Man var inte så imponerad av dem när
halva spelet gått, men när man gick hem var
man det. Man såg då hur riktigt karaktärerna
lagts från början. Slutet är ett resignerat
”stryka över och gå vidare” — ”Dödsdansen”
på mer realistisk botten, och transponerad i en
trots allt mer försonlig tonart.
Författaren har i intervju förklarat Tjechov
och O’Casey för sina dramatiska ideal, men
vad hans framträdande mest vittnar om är att
Tennessee Williams och Arthur Miller har
bildat skola. Av den förres grepp känner man
igen simultanscenen, det psykologiska
avslöjandet genom små oförbundna
vardagshand-lingar, episoderna med varubuden
(inkassera-ren i ”Linje Lusta”!) och det återkommande
svårmodiga ropet ”Kom tillbaka, lilla Sheba!”
(motsvarande ”Flores para los muertos!”).
Från Arthur Miller återfinner man den sociala
inriktningen och intresset för
vardagsmänni
skans problem. Här som där är det amerikanskt
till råga, fast regin skurit bort ur stycket de
mest lokalfärgade detaljerna från den
kooperativa amerikanska alkoholistvården, såsom den
lilla bönen, som hustrun skall tillhålla mannen
att läsa (vilken svensk skulle finna sådant
förenligt med sin värdighet?) och det
obligatoriska biståndet till svagare bröder i
nykterhets-ordens tolvte grad. Formellt osjälvständigt som
ett sådant stycke må vara, så har det sin
mission, och det är med beklagande man nödgas
konstatera att vi inte har någon folklig svensk
dramatik av samma kaliber. De som borde
kunna göra den hos oss spelar bort sina kort
på det puttrigt smålustiga eller forcerat
demoniska, där de inte beskär sin sfär till aparta
och isolerade miljöer.
Aronson, Soya och diverse
För övrigt ser det ut som om
teaterdirektörerna tänkte bereda oss ett rekordmässigt
magert spelår beträffande inhemska nyheter. Axel
Strindberg, Tore Zetterholm och en ny Höij
erpjäs (näppeligen hans bästa), det är verkligen
inte mycket fram till mars, när den normala
skörden brukar uppgå till dussinet ganska goda
pjäser. Var håller de hus, Ahlin, Anderberg,
Bergman, Blomgren, och hela resten av långa
raden mellan A och Ö? Fastnade i kanslierna?
Släpp andarna loss, det är vår!
För månaden är det bara den trogna
Studiescenen, som kommit med en svensk novitet,
Stina Aronsons ”Dockdans”, föreliggande i
tryck sen några år och tidigare anmäld i BLM.
Av de uppträdande tyckte jag Majken Torkeli
stod i särklass, men Erwin Leiser tyckte
detsamma om Gregor Dahlman och en annan
kritiker om Gerissa Jalander. Divergensen får
mindre tas som tecken på föreställningens
märklighet än på dess ojämnhet. Det är lättare
för expertis att enas om vilket bär som är det
bästa på ett smultronstrå, än i en trio av ett
smultron, en nöt och en liten grön oliv.
Danskt flaggade Boulevardteatern med
Soyas ”Fritt val” (”Frit Valg”) den 14 febr.
Också denna komedi har flera år på nacken:
den visar i två parallella utvecklingar hur det
kan gå i en valsituation om man är hederlig
och om man är ohederlig, och naturligtvis går
det mycket bättre för alla i senare fallet, det
hade väl inte varit Soya och 1900-talet annars.
”Arvet vi fick efter tant Guldborg” visar sig
inte alls bli till arvingarnas båtnad, när
advokaten låter det komma dit det lagligen hör, men
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
