Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
av en svalkande vind, lättjefullt försjunker i
boken om kullar och berg. Och han slutar med
några talande rader:
I en enda blick omfamnar jag Alltet.
Ingen blir lycklig som inte kan glädj as åt detta.
Även om man i dessa ord eventuellt kan
spåra den med buddismen besläktade
spiritua-lism som lär vara mera märkbar i andra av
hans verk, talar T’ao Ch’ien här med en
stämma, representativ för nästan all klassisk
kinesisk poesi. Även om de rationellt
didaktiska genrerna i västerländsk mening är
tämligen främmande för Kinas lyriker så är deras
dikter ändå ofta i hög grad lärodikter — i
glädjens konst. Ett sinne mäktigt poetisk känsla
kan inte ens efter de dystraste upplevelser vara
långt från lindring och lisa — den som lärt sig
att njuta av bergen i morgonglans, sett den vita
hägern flyga över det tysta marsklandet eller
hört mangofåglarna sjunga i sommarens
lummiga träd kan med lätt hjärta avstå från höga
äreposter: ”hur kunde jag skrämma måsarna
ens med en tanke?” Så menar Wang Wei, en
lärd mandarin som i likhet med så många
andra poeter efter skiftande öden på 700-talet
drog sig tillbaka till ett anspråkslöst
hora-tianskt tusculum. Men naturligtvis går inte all
kinesisk lyrik i durton. Ett stänk av melankoli,
en rosenröd skugga förmärker man till och
med hos Li Po, Tangperiodens lätt orgiastiska
och kanske mest lysande poet. Och hans vän
och rival i fråga om storhet och rykte, den
mera akademiska Tu Fu har ofta en mörk,
nästan tragisk ton, naturligtvis inte minst
märkbar när han anslår ett i denna lyrik
dominerande tema: alltings förgänglighet. Ett
överdådigt prov på denna genre ger Blombergs
tolkning av ”En sång om dolkdansen”. Poeten
tänker på den tid då det fanns åttatusen damer
vid den förre kejsarens hov och den sköna
Kung-sun oöverträffad dansade folkdansen.
Nu ha femtio år gått — ”som suset i en palm”
— och ”moln av damm förmörkar kejsarens
palats”:
Sången är slut — strängar och flöjter ha tystnat,
vid glädjens höjdpunkt kommer sorgen —• och månen
i öster.
Och jag, en gammal man, som inte vet vart han skall
vandra,
jag måste härda mina fotter, i de öde bergen, på en
väg utan nåd.
Men Tu Fu kan också visa sitt mästerskap i
den snabba flyktiga skissen — den form som
kanske framför allt gjort kinesisk poesi så
populär, så förebildlig i Västerlandet: På
några få rader lockar han i ”Vid
strandbrädden” fram bilden av unga flickor i en båt —
”ännu vill ingen av dem sätta sin fot på
männens hjärtan” -— de söker i farten rycka till sig
de vita vattenliljorna, men ”blommorna viker
undan och floden vaggar dem hem”. Det är
oändligt likt men fullt av doft och atmosfär —
kanske kunde man (lättsinnigt) travestera den
store Lao Tsi’ och säga att dikten flyktigt
demonstrerar det mänskliga begäret som avslöjar
tingens gränser och det artistiska icke-begäret
som låter skymta tingens väsen. Några
anonyma dikter i Blombergs samling ger en
inblick i de kinesiska poeternas sätt att behandla
erotiska ämnen. Ett poem, vars original
tydligen måste bestå av ett rekordartat fåtal
skrifttecken, pekar ut huset ”där hon bodde, den lilla
damen, alldeles ensam, utan någon älskare”.
Dikten är ett mästerstycke av ekonomi, en
akrobatik med ett lillfinger. Den bygger på den
attraktiva föreställningen ”en liten dam”, den
säregna omständigheten ”ensam utan någon
älskare”, och med de lokala angivelserna ”det
vita vattnet” och ”den gamla träbron” tycker
man sig redan hitta i landskapet, där hennes
hus stod som ett monument över ett
mänskligt mysterium, en lockande anhalt för tanken
— som ett smycke ännu varmt av bärarinnans
hud. Samma finess, samma täthet, samma
koncentration som maskerar sig som luftighet
kommer fram i den korta dikten ”Vassplockning”,
som berättar om gossen och flickan som
skickats ut — i gryningen ■—- till denna nyttiga
förrättning:
Du och jag på vassplockning —
vi hade inte plockat en handfull
då natten bröt in.
Dikten anses vara författad på 300-talet.
Erik Blomberg som i sin tidigare samling
”Jadeberget” endast tog med tolkningar från
Tangdynastien, huvudsakligen poeter från
700-talet med Li Po och Tu Fu som centralgestalter
i denna renässansperiod för den klassiska
lyriken, ägnar en betydande del av ”Hägerboet” åt
den äldre och den allra äldsta poesien. Han
börjar alltså med några dikter ur Shih Ching, den
uråldriga kanoniska ”Sångernas bok”, och
bland dem har han valt som inledningsdikt den
berömda om jägaren och flickan i skogen som
ingen översättare brukar underlåta att pröva
sina krafter på. Den har nått en alldeles speciell
berömmelse, därför att den i viss mån påtagligt
erinrar om Walther von der Vogelweides
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
