Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
”Unter den Linden” — fastän kanske författad
lika många hundra år före Kristi födelse som
Walthers dikt efter. I den kinesiska dikten
varnar flickan jägaren: ”Akta dig — din hund
kan se oss!” Hos Walther uttrycker flickan
förhoppningen att fågeln som bevittnat deras
möte inte skall förråda dem. Om man jämför
Erik Blombergs översättning med de andra
man kan ha till hands skall man här — som i
de flesta andra fall — finna att han
framgångsrikt kan tävla med de vackraste. Den
utpräglade parallellism som utmärker den kinesiska
lyriken har han (här och ofta annars) —
förefaller det — en liten benägenhet att delvis
ignorera — åtminstone om man jämför med
en äldre översättare som tysken Victor von
Strauss. Kanske imponerar han i denna bok
mest i tolkningen av de större dikterna —
särskilt i Chang Héngs dystert magnifika ”Benen
efter Chuang Tsi’”. Något försök att återge den
naturliga expressionism som det kinesiska
språket genom sin speciella karaktär, sin
ar-tikellöshet, sin frihet från böjningsformer och
så vidare, borde inbjuda till, har Erik
Blomberg inte hasarderat. Man måste naturligtvis
ändå välkomna ”Hägerboet” som ett ytterst
värdefullt komplement till den utsökta
”Jade-berget”. Åke Janzon
”RÖDA RUMMETS”
DIKTARE
August Strindbergs brev 2. 1877—mars 1882.
Utgivna av Torsten Eklund. Bonniers 1951.
24:—.
Den nya volymen Strindbergs-brev i Torsten
Eklunds imposanta utgåva är inte av samma
ojämförliga intresse som den förra, där vi fick
följa det unga geniet i dess smärtfyllda växt
och första väldiga känslostorm. När denna del
tar vid, med ingången av 1877, är Strindbergs
brytning med sin far fullbordad; förhållandet
till Siri von Essen har etablerats och bekräftas
vid årets slut med äktenskap. När sista bladet i
brevvolymen har vänts, är Strindberg ”Röda
rummets” och äntligen även ”Mäster Olofs”
erkände diktare, men han är också författaren
av ”Svenska folket”, där han stött så många
nationella konventioner för huvudet, där han
utmanat opinionen genom häftiga utfall mot
Gei jer och hans vördade minne och där han
ytterligare förvärrat sin sak genom att på
häf
tenas baksidor ingå i hätsk och obetänksam
polemik med sina kritiker, lärdomsbjässar som
Montelius och Emil Hildebrand. Striden kring
”Svenska folket” har haft en bitterhet som vi
numera har svårt att föreställa oss — får man
tro Strindberg själv, så vågade han knappast
gå ut för att inte behöva diskutera Gei jer i vart
och vartannat gathörn —■ och har effektivt
bidragit till att ställa honom i harnesk mot det
oscariska Sverige. När vi denna gång lämnar
brevskrivaren förbereder han både
landsflykten och vad han själv kallat ”hämnden” — det
vill säga ”Det nya riket”, varmed han definitivt
skulle bränna sina skepp. Mellan dessa
stationer på sin kalvarieväg har han skrivit breven
i denna volym. Med få undantag är de korta
och hastigt nedkastade. De har häftig puls, och
deras avsändare förefaller jagad, överhopad
med mångahanda bestyr, hetsad av någon
otålighetens demon, och från och med nu antar
hans korrespondens efter hand den karaktär
av förfrågningar, lösa hugskott och projekt,
ändlösa kommissioner åt vänner och bekanta,
som med åren ska bli alltmer dominerande.
Endast någon enstaka gång ger han sig ännu
tid med längre utredningar om idéer och
känslor, sådana som förekom så rikligt i första
volymens brev till syskon och vänner samt först
och sist till Siri.
Jagad har kunglig sektern bokstavligen
varit. Lönen på Kungliga Biblioteket har
behövt drygas ut, och Strindberg förde endels
den frie litteratörens äventyrliga existens med
dess skuttanden från tuva till tuva; det gällde
att placera artiklar i tidningar och tidskrifter,
att fullgöra åtaganden och mata
manuskripthungriga redaktörer. Ett stort antal epistlar
rör sig kring dessa trista materier. Från dagens
strider vilade han ut i sina språkhistoriska
dilettanterier och uppvaktade missionärer och
andra kännare av yttersta östern med sina
funderingar om kinesiskans mysterier och om sina
förmenta fynd på detta föga uppmärksammade
område. Mångsyssleriet och mångskriveriet,
som splittrade hans krafter och säkerligen var
till men för hans nervsystem, hade en tragisk
bakgrund; han hetsades av sina ekonomiska
bekymmer, av de vigilanser, växelrytterier och
borgensförbindelser i vilka han var indragen.
De florerade i hans vänkrets och behandlades
där med sällsynt bekymmerslöshet och
lättsinne; både han själv i ”Författaren” och en
utomstående iakttagare som Ernst Ahlgren har
noterat detta drag i tidens ansikte. Som bekant
inträffade en rad affärskrascher vid 1870-talets
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
