Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
slut, och 1879 tvingades Strindberg själv i
konkurs, varvid hustrun generöst ställde sina
privata tillgångar till fordringsägarnas
förfogande -— trots att makarna hade ingått
äktenskapsförord. Om alla de förödmjukelser som
detta innebar utsäges ingenting direkt i de
många breven om penningangelägenheter, men
likafullt anar man vad de måtte ha betytt för
en man med Strindbergs stolta och ömtåliga
natur, han som hade så svårt att bära
tack-samhetsbördor och det beroende han ansåg
dem innebära. Uppenbart är, att han
besjälades av iver att göra rätt för sig, och när
inkomsterna för ”Röda rummet” och andra
skrifter började strömma in, skyndade han att
inlösa sina förbindelser även utöver de sextio
procent han kunnat erbjuda i konkursen.
Den särdeles grovkorniga, för att inte säga
råa jargong som rådde i åttiotalets unga
journalist- och författarkretsar får man ett otal
prov på i Strindbergs korrespondens med
sällskapsbröder som Willehad Lindström och
Anton Stuxberg. Den har omvittnats från andra
håll och kan åtminstone delvis uppfattas som
en naturlig och berättigad reaktion mot den
så kallade ”idealiken”, mot den uppskruvade,
falskt sköntaliga ton som var den officiella och
gängse i det oscariska Sverige och som med
förkärlek angavs av den bigotte
operettmonarken själv. Ett sätt att dölja den egna
känsligheten, den sentimentalitet som till intet pris
fick röjas bland unga realister och rabulister,
var denna råa umgängeston säkerligen också.
Slutligen har det nog även i Strindbergs
kretsar tillkommit ett element av dubbelmoral. Hur
rosig den äktenskapliga idyllen än tedde sig
sommaren 1880, så har den någon gång stått
Strindberg i halsen, och han skriver då till en
vän och anförtror honom sin längtan efter att
få säga svinaktigheter och supa sig full. Man
är mans gamman, heter det ju inte minst i
herr-och damsidans förlovade land, och den
nygifte Strindberg har inte utgjort något
undantag; i hans dröm om kvinnan var hon
ingalunda kamrathustru utan först och sist mor och
—■ hushållerska. Till det dubbla bokhålleriet
hörde också den plumpa antisemitiska jargong,
åt vilken man hemföll i dessa kretsar.
Strindberg själv hade som bekant i sista minuten
skurit bort ett judefientligt avsnitt i ”Röda
rummet”, och han tycks rentav ha författat en
antisemitisk broschyr. Men detta hindrade
honom inte att ta emot ekonomisk hjälp av Isidor
Bonnier, att anlita Joseph Seligmann som
förläggare, att skicka Karl Warburg med ärenden
224
åt sig i Göteborg, att med förtjusning låta
Ludvig Josephson spela hans pjäser på Nya
Teatern och att betyga bröderna Brändes sin
synnerliga högaktning. Frågan är, om inte
antisemitismen var ett medel — som inte heller
senare har försmåtts — att lätta på
tacksam-hetsbördor och mindrevärdeskomplex, att
hävda sig mot både välgörare och medtävlare.
För kapitlet om judarna i ”Svenska folket”
var Strindberg angelägen att få material om
deras eventuella konflikter med rättvisan —
”och det är icke så noga med domen, bara jag
får anklagelsen!” (s. 381). Med lika naiv
cynism har inte många judehatare vågat
framträda — det erkännandet måste man ge
Strindberg.
Emellertid — Strindberg hade grundad
anledning att vara bitter, och när det gäller
”Mäster Olof”, det skändligt misskända och
maltraiterade prosadramat, döljer han inte
sina känslor. Kritiken av ”Röda rummet” —
som dock ofta var mer än ursäktligt snäv och
som exempelvis i Harald Wieselgrens fall
måste ha varit särskilt svår att bära därför att
den kom från en förman och kollega i
Kungliga Biblioteket — tycks han däremot ha tagit
med förvånande jämnmod. Mitt under
konkursbekymren, från februari till augusti 1879,
hade han fullbordat detta banbrytande verk,
som bär så starka spår av det strålande lynne
i vilket det har tillkommit. Att romanen vann
gehör hos yngre släktled kan han inte ha
undgått att märka; med ens flög hans namn över
de nordiska länderna, och upplagorna följde
tätt på varandra. Men det goda humör som
man hela tiden förnimmer bakom
förtretligheter och missöden, mothugg och
penningtrassel torde i sista hand höra samman med den
kärlekslycka han upplevde under dessa år och
som ännu inte har fördunklats av några
orosmoln eller några allvarligare konflikter. Flera
av breven handlar ytterst om detta, röjer hans
längtan efter hustrun så fort han går som
ensam gräsänkling i staden några sommardagar,
betecknar Kymmendö som Lycksalighetens ö,
ger uttryck åt hans gripande ånger och
förtvivlan då han varit häftig eller förgått sig mot
Siri, vittnar om hans faderslycka och stolthet.
Under några år har det lyckliga äktenskapet
varit kraftkällan och solen i hans liv, och de
vekare känslor han ofta lägger i dagen i det
sammanhanget går igen också då han tackar
enskilda läsare som betygat honom sin
beundran eller då han visar sig rörande känslig för
sympatibevis — samtidigt som han ängsligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
