Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Robert Browning och inte mrs Robert
Brow-ning heller, eller deras hund.” Men översten
hejdar sin meditation och ställer sig inför den
nyttiga frågan vad ”en frän gosse” egentligen
är för någonting.
Den fräna gossen, ”the tough guy”, är en
skapelse av Hemingway — eller försiktigare
uttryckt: av den hårdkokta litteraturen. Typen
kulminerade i det tidiga 40-talets filmer i
utomordentliga roller kreerade av Humphrey
Bo-garth och i modifierad fransk utformning av
Jean Gabin. Det är en typ som är produkten
av en reduktion, ett försök att reducera en
komplicerad enket av mänskliga egenheter till några
få väsentliga beståndsdelar. Den fräna gossen
behärskar situationen utan attityder. Han är
intelligent utan att vara det ringaste
intellektuell, han är lidelsefull utan att vara
chevale-resk, vital utan att vara livlig, snabb fastän
skenbart orörlig, tystlåten men vältalig i sin
tystnad, sluten som en bok men iakttagande allt
som en författare. Han är idel potentialitet.
Hans tyngd är som kraften hos en slägga. Han
genomskådar allt med osviklig instinkt. Han
har sällan eller aldrig nött bänkarna vid högre
läroanstalter. Han har gått i livets stora djupa
skola och har djupa ärr efter vartenda ämne.
Naturligtvis är också överste Cantwell en frän
gosse. Han har riktiga ärr efter två krig, en
sönderskjuten hand, en konstgjord knäskål,
minnen efter hjärnskakningar, oregelbunden
hjärtverksamhet och mycket annat. Trots detta är
han oförhindrad att vid tillfälle ge två flottister
ett blodigt kok stryk. Men översten har också
talanger som ligger helt utanför den hårdkokte
gossens register. Han talar med behärskad
sakkunskap en smula om gamla italienska mästare
och är med Guds och Hemingways hjälp en
smula kännare av mat och viner. Han är också
— vilket en hårdkokt gosse knappast bör vara
— dessvärre en kverulant. Hans ständigt
återkommande rekapitulationer av de enligt hans
åsikt utomordentligt misslyckade
manipulationer som ledde till Frankrikes och Paris’
befrielse och av andra fälttåg under det sista
kriget ger honom tillfälle till utvikningar som
ibland inte blir annat än storartade invektiv
mot en bred front som sträcker sig från
generalerna Montgomery och Patton till Miss
Margaret Truman. De enda krigare han tycks sätta
något större värde på är herrarna Erwin
Rom-mel och Ernst Udet, vilket ju är märkligt för
en överste i amerikanska armén. Man kunde
kanske förklara det med att översten en tid varit
general men blivit degraderad. Men det är nog
inte Hemingways mening att förklara det så.
Och i sj älva verket talar inte Cantwell när han
utlägger militära operationer som en överste
som degraderats från general. Han talar
snarare som en sergeant som av ett misstag råkat
bli upphöjd till överste.
Att döma av de utfall som Hemingway här
och var gör mot andra krigsskildrare får man
nästan den uppfattningen att han med sin bok
velat säga något väsentligt, säga ”sanningen”
om kriget. På den punkten har han naturligtvis
grundligt misslyckats. I nivå med sin verkliga
kapacitet kommer han endast i de korta avsnitt
där han med oöverträffad hemskhet ger ett par
nya bidrag till den ”Natural History of the
Dead” som ingick i hans bok om tjurfäktningar
”Death in the Afternoon”. Här finns en
beskrivning av de uppsvällda liken i en flod och
en skildring av hundar och kattor som äter de
fosforhalstrade tyska soldaterna i en fransk
stad — de lämnar ingenting övrigt att önska
i fråga om makaber ackuratess.
Återblickarna på kriget företar översten för
det mesta på sängkanten för sin nittonåriga
älskarinna, den sköna venetianska contessan
Renata som vill dela hans erfarenhet och
framför allt befria honom från hans mörka minnen.
”Över floden in bland träden” är nämligen
i första hand en roman om kärlek, kärlek i
döds-beredskapens tecken. Den för i någon mån
tanken till Hemingways båda första romaner.
Till ”Och solen har sin gång” eftersom även
denna handlar om en kärlek utan framtid —
men inte för att mannen inte längre duger till
älskare utan därför att båda parterna vet att
han snart skall dö. Och med ”Farväl till
vapnen” har romanen den likheten att parternas
förening även här ”äger en fulländning som
bara det kan ha, som omges av förintelse” —
för att använda Thorsten Jonssons ord i hans
utomordentligt fina Hemingwayessay. Av de
melodramatiska effekter som missprydde den
sistnämnda romanen har den nya boken
ingenting — om man nu inte vill beteckna själva
arrangemanget femtioettårig degraderad
general och nittonårig grevinna i Venedig som
melodramatiskt. Man vänjer sig vid det. Den
nittonåriga talar naturligtvis klokare, både
fastare och mildare än nordiska nittonåringar,
men Hemingway har faktiskt lyckats ge den
ömtåliga och långa stycken rätt enformiga
dialogen en viss obestämbar sannolikhet. Den
ärrige översten som lider av det skugglika och
lätt makabra i denna förening mellan
blomning och till döden vigt, försöker med växlande
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
