Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
framgång dämpa den fräna gossen inom sig
och har att ständigt värja sig mot krigarens
naturliga ”grovhet”. Han lyckas också ibland
utveckla en viss chevaleresk grandezza under
de ändlösa samtalen. Här blir han inte sällan
mera överste, någon gång nästan gammaldags
sirlig general — en hårdkokthet med epåletter.
Man ägnar vinet och hummern och alla
aggre-manger all tänkbar uppmärksamhet. Det är inte
alldeles utan att den fräna gamla gossen
avslöjar sig som en smula snobb inför all väl
uppkorkad Valpollicella och den skummande
Perrier-Jouet. Han är en smula snobb även när
han talar om medelmåttiga författare,
presidenter, Dante och andra ackvisitioner. Men
hela tiden reducerar han med en frän gosses
säkra instinkt livet till dess väsentligheter:
stridskamrater — med vilka han lever i ett lätt
overkligt och säreget patriarkaliskt
ordens-brödraskap — Gordon Gin, italienska städer,
viner och korvar och naturligtvis den unga
kvinnan som är hans stora kärlek. Kärnan i
sin värdefilosofi mediterar han stillsamt över
när han ligger under filten i gondolen med
Renata: ”det är bara det som mannen gör för
kvinnan som han har i behåll, utom det han
gör för sitt fädernesland eller för sitt
fosterland hur man nu uttrycker det.” Här har
värdereduktionen nått sitt okränkbara minimum.
Översten har gjort vad han har kunnat för
fosterlandet och för Renata. Han har inte blivit
fastlåst i isolering som sin föregångare i
konsten att vara en frän gosse, Harry Morgan i ”Att
ha och inte ha”. Men han har inte heller —
kanske därför att han (eller hans skapare)
trots allt är en smula snobb och kverulant —
lyckats leva sig in i en gemenskap av det slag
som Robert Jordan i ”Klockan klämtar för dig”
fick uppleva. Men hans beredskap är fulländad.
Han kan gå till sin sista andjakt. Bössorna blir
inlämnade tjänstevägen.
Hemingways kanske mest talangfulle
lärjunge John O’Hara kallade honom i en stor
tidskriftsartikel, när denna roman kom ut, för
världens störste författare efter Shakespeare.
Det var ett grovt misstag, förklarligt endast
med tanke på Mr O’Haras uppenbara
tacksamhetsskuld och tänkbara okunnighet. Skall man
nödvändigtvis jämföra Hemingway med någon
stor författare i det förgångna är det roligare
att jämföra honom med Byron. Byron blev sin
tids hjälte. Hemingway har, som Thorsten
Jonsson påpekat, haft ambitionen att bli
detsamma. Han har inte riktigt blivit det. Men
han har skapat eller åtminstone givit den
definitiva bilden av sin tids hjälte. Byrons
”out-law” var en romantisk förstoring. Hemingways
”tough guy” är en reduktion. Åke Janzon
NEGERPROBLEM OCH
LASTBILSODYSSÉ
William Gardner Smith: Sist bland
eröv-rama. Översättning av Mårten Edlund.
KF 1950. 9:—.
Richard Llewellyn: Några blommor åt
Shiner. Översättning av Torsten Blomkvist.
Bonniers 1950. 15: —.
De här omskrivna romanerna behandlar
bägge förhållanden och problem i det
krigs-förödda Europa, närmare bestämt i
ockupationstruppernas Tyskland och Italien. Ingen
av dem är verkligt bra men åtminstone
Llewel-lyns bok rymmer mer än lovvärda ansatser till
intressant människoskildring och har författats
på en visserligen ofta mångordig men
samtidigt också ofta nyanserad och
genomslags-kraftig prosa. I gengäld tar Smiths bok upp ett
väsentligt, påträngande ämne; Llewellyn rör
sig mer med perifera motiv, påpassligt
kryddade av magstarka raffelingredienser.
William Gardner Smiths ”Sist bland
er-övrarna” berättar i jagform om en amerikansk
negersoldats öden och erfarenheter i
efterkrigstidens Tyskland. Till att börja med lever han
livets glada dagar i ett kvinnodränkt och
whiskyflödande Berlin men blir så plötsligt
undanskuffad till en liten dyster småstad där
han genast plågas in i sin invanda
mindre-värdesroll. Kommenderad av hätska
neger-hatare måste han maktlöst medverka i
militäradministrationens svindlerier mot
rasfrän-derna och får uppleva hur en av dessa drivs
till vanvett och löper amok. Till sist tvingas
han välja mellan krigsrätt och återresa; han
väljer det sistnämnda även om han inser att
det förmodligen innebär ett osynligt
livstidsfängelse.
Romanen är ett renodlat reportage och som
sådant varken särskilt spännande eller
välskrivet. Konflikttriangeln mellan amerikaner,
tyskar och negrer rör bara upp ytkrusningar;
någon bottenkänning blir det aldrig tal om.
Den innebörd som ska illustreras är paradoxen
att negrerna först i ofrihetens högborg
upp
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
