Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hand berättar. Det är legendens färger som
glöder intensivast i detta episka verk. Någon
stilistisk experimentator är Kazantzakis
knappast. Men han är en mycket ursprunglig
berättare, med en märklig förmåga att belysa
människosjälens djupast liggande schakt. Säkert
kan man i den moderna litteraturen finna mer
raffinerade artister än denne nygrekiske
berättare, men man finner högst få som förenar ett
sådant mått av lidelsefullt engagemang och
klarsynt insikt i hjärtats liv.
Johannes Edfelt
STILENS OCH SAMVETETS
KONST
Knut Jaensson: Varjehanda. Bonniers 1950.
10:—.
Ernst Bendz : Franskt. Gleerups 1950. 10: 50.
Om inte ordet moralisk (Gud vet genom
vilka ingripanden!) för många hade en så
avskräckande klang kunde man utan fruktan kalla
de uppsatser som ingår i ”Varjehanda” för
moraliska essayer. Knut Jaensson har en
psykologisk intelligens av ovanliga mått och ett
fint sinne för estetiska kvaliteter. Men lika
omedelbart iögonfallande är hans utpräglade
intresse för vad man skulle kunna kalla
människans moraliska grundvillkor:
uppriktigheten, självkännedomen och förståelsen. Ämnen
som inte föranleder tankar över dessa
egenskaper väljer han inte, diktare som inte besitter
dem behandlar han ogärna. Få kritiker har ett
så fint utvecklat samvete — både när det gäller
att välja objekt och när det gäller att bedöma
dem. I en utsökt och spirituell essay analyserar
han med utgångspunkt i en berättelse av Gogol
”sympatiernas komik” och krossar där skalet
på begreppet sympati men tycker sig också
hitta en kärna. En känsla av sympati är,
påpekar han, helt enkelt ett uttryck för trivsel,
men det gäller att förena trivseln med
värdefulla egenskaper. Med ett essayistiskt
småleende framhåller han hur enkelt detta kan låta
och hur komplicerat det i själva verket är. Man
kanske hyser sympati för Hamlet och avsmak
för Polonius. Skulle man träffa de bägge
herrarna —- vilket ju faktiskt kan inträffa i en
eller annan innebörd — kan det tänkas att man
kunde finna den förre ganska prövande och
den senare riktigt dräglig, särskilt om han fann
det mödan värt att servera de artigheter som
man vore så väl förtjänt av. Litteraturen har
alltså en fördel som livet inte har: det är i
dikten lättare att hysa rätt känsla för rätt person.
Det är detta sätt att resonera, det kvicka och
mänskliga som skapar trivsel, det kloka och
sanna som ger trivseln berättigande, som gör
”Varjehanda” till en utomordentligt sympatisk
bok.
Den fantasifulla och lätt filosofiska essay
som ägnas temat egenart och handikap slutar
med en deklaration värd att begrunda:
Och det egendomliga är, att hur förnuftig,
barmhärtig och berättigad vi än finner den strävan vara som
går ut på att undanröja svårigheter för människan och
hur glada vi än kan vara över varje framsteg i den
riktningen, så kommer det alltid att finnas människor som
erfar detta att ha ett öde och att försöka bemästra och
få något ut av detta öde nästan som det meningsfullaste
liv en människa kan leva.
Egenart och handikap är kan man kanske säga
det latenta temat även i de essayer som
behandlar Rousseau, Stendhal, Proust, Lewis Carroll,
Butler och Almqvist. Knut Jaensson dras till
diktare av starkt ”avvikande” typ, men han
uppskattar dem inte bara därför att de är bizarra utan
framför allt därför att det bizarra ibland bättre
än allt annat kan blixtbelysa centrala mänskliga
problem. Den stora Almqvist-essayn,
förmodligen det personligaste och mest inträngande
som på senare tid skrivits om Almqvist efter
katastrofen, lägger emellertid inte tonvikten på
Almqvist som bizarr människa, trots att den
behandlar den period i hans liv, då han inte
längre av samtid och eftervärld betraktades som
diktaren utan som brottslingen — ”som om han
hade bytt yrke”. Med oändligt fina och skarpa
instrument analyserar författaren diskrepansen
mellan den rent sakliga argumentationen och
den juridiskt traditionsbundna synen på
förbrytaren i Hemming-Sj Öbergs stora
undersökning. Det finns inget överdrivet polemiskt, inget
oöverlagt apologetiskt i denna ändå djupt
engagerade studie, men bilden av Almqvist blir på
ett märkligt sätt tydligare. Den ”bizarre”
diktaren som blev en brottsling försvinner som en
kliché för en mera levande och mera sannolik
person, en olycklig människa som råkade
förirra sig in i en serie av brottsliga handlingar.
Säkerligen är Jaenssons bild inte den slutgiltiga,
men den har i kanske ännu högre grad än Ruben
G:son Bergs bok, på vars material den givetvis
i stor utsträckning bygger, förtjänsten av att
återge Almqvist något av hans nästan förlorade
identitet.
5 BLM. 1951 III
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
