Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Den av bokens essayer som handlar minst
om moraliskt-mänskliga problem och mest om
estetiskt-psykologiska är av helt naturliga skäl
utläggningen av Chaplins ”Monsieur Verdoux”,
en sinnrik — kanske något för sinnrik — studie
i komikens konst. Klarare och mera
oemotsägliga resultat når Knut Jaensson i den lysande
essayn ”Alice i Underlandet”, som dels är en
briljant framställning av bokens dubbla
funktion att vara berättad för barn och skriven för
vuxna, dess drömteknik, dess överflöd på
nonsens och dess brist på sens moral — dels ett
fascinerande porträtt av dubbelexistensen
Carroll-Dodgson. Visserligen betonar Knut
Jaensson att han inte vågat sig på någon
psykoanalytisk tolkning av ”Wonderland”. Det är
för blygsamt. Med hjälp av några få
antydningar har han lyckats åstadkomma en av de
mest läsvärda djuppsykologiska essayer som
finns på svenska.
”Varjehanda” är en bok med lödighet och
tyngd, fast den är kräset och elegant skriven.
Elegans (men kanske inte precis kräsenhet)
utmärker också i hög grad det tjugutal
presentationer av franska författare som Ernst Bendz
sammanställt till en bok med titeln ”Franskt”.
Bendz är den borne introduktören som med
snabba och lätta penselsvep skisserar en bild
av vilken författare som helst, tämligen
oanfäktad av lusten att rannsaka hjärtan och njurar.
Där Knut Jaensson samvetsgrannt prövar den
existentiella halten ger Ernst Bendz prov på en
glad och uppsluppen skepticism och relativism.
Han är inte bunden av någon alltför utpräglad
personlig smak, han slukar med nästan samma
aptit Giono och Valéry, han kan skriva en
levande och entusiastisk minnesruna över den
nästan bortglömde vitalisten Panait Istrati och
med lika stor förtjusning behandla den intri-,
kate Anouilh eller skildra sina verkligt
minnesvärda möten med Cocteau. Obekymrad om
ideologier behandlar han med samma lätta och
varma hand den av tyskarna likviderade
motståndsmännen Jean Prévost och politiskt
komprometterade eller åtminstone irrläriga figurer
som Céline och Albert Paraz. Med största
gillande citerar han Montherlants ord: ”det som
är villfarelse i dag är den rena läran i morgon.”
Han är alltså verkligen skeptiker men saknar
naturligtvis inte alldeles normer. Hans
opolemiska apologi för Montherlant slutar med att
inskärpa att denna egenartade och skarpskurna
moderna Malatestaprofil är ”en människa, som
må vara vad som helst för resten, men aldrig
är låg eller obetydlig”. Ernst Bendz har
åtminstone en intelligensaristokrats samvete och det
är ju inte så litet. Med satirisk brio ger han en
roande och lysande skildring av den lätt
fili-strösa självbelåtenheten hos Duhamel, men han
faller inte ett ögonblick för frestelsen att bli det
ringaste upprörd. Hätskheten hos Julien Benda
och de för mången frånstötande dragen hos
Mauriac registreras utan några onödiga
darr-ningar på rösten.
Det finns naturligtvis sämre och bättre
stycken i denna bok. Rätt intetsägande är essayn
om ”sjuka genier” som handlar om Mallarmé,
Rimbaud och Proust, och essayn om Bernanos
är bara ett bokreferat som inte rättfärdigar
rubriken. Men i allmänhet är det förbluffande
hur mycket Bendz har lyckats få med i dessa
korta essayer. Den friska och okonventionella
uppläggningen, hans överlägsna förmåga att
med små medel locka fram det individuella är
i högsta grad beundransvärd. Hans beläsenhet
och hans rent personliga kännedom om en hel
generation franska författare är förmodligen
alldeles utan konkurrens i Sverige. Som
introduktion till en ytterst intressant epok i fransk
litteratur är Bendz’ bok ytterst välkommen och
nästan ovärderlig. Författarens rörlighet,
lätthet och absoluta fasa för torka, kombinerad
med hans i det närmaste trollerimässiga talang
att i rätt ögonblick hitta rätt citat, har gj ort den
till en mycket roande lektyr.
Åke Janzon
KRING EKELUND
En bok om Vilhelm Ekelund. Utgiven av
Vil-.helm Ekelund-samfundet under redaktion av
Axel Forsström och K. A. Svensson.
Gleerups 1951. 12: 50.
Jan Fridegård säger i sitt bidrag till ”En bok
om Vilhelm Ekelund” att han hyser rädsla för
att Ekelund skall bli på modet, ”vilket vore en
stor olycka med tanke på alla biografier det
medför. Ingenting behöver man veta om
honom utöver det man får av hans egen hand i
hans verk.”
Man kan dela Fridegårds fruktan för ”alla
biografier” och till en viss grad hålla med om,
att det som vi behöver veta om Ekelund står
att läsa i hans verk. Men författaren är ju (som
senast Wolfgang Kayser har understrukit)
aldrig immanent i verket: om det senare i en
del avseenden kan göras lättare tillgängligt
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
