Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
genom att underordnas ett ”större” system
(livsgärningens, tidsålderns, genrens etc.), så
kvarstår dock att den samlade texten också
(och väsentligen) bildar sitt eget system. Och
det systemet kräver i många fall en
klarläggning som är helt oberoende av
upphovsmannens person. Vilhelm Ekelunds författarskap
hör i allra eminentaste mening till dessa fall
— bland annat av den orsaken att det inte kan
återföras till något medvetet genomgående
system utan från period till period röjer
svåråtkomliga, men i ordets egentliga bemärkelse
betydelsefulla förskjutningar. Såtillvida
behöver vi veta mera om Ekelund än det vi ”får av
hans egen hand i hans verk”.
Tyvärr har det samfund, som bär Ekelunds
namn, ansett det viktigare att fortast möjligt
få ihop en volym på 250 sidor än att
åstadkomma en samling uppsatser som verkligen
skulle kunna bli diktarens läsare till hjälp.
Sådan boken föreligger innehåller den
huvudsakligen en —• för övrigt ytterst ojämn — rad
av biografiska detaljskisser, minnesbilder
uppblandade med s.k. personliga bekännelser. Det
innebär ingen katastrof, men en begränsning
till den minst viktiga sidan av saken. Värre är
att flertalet bidrag har en tendens, som måste
anses direkt skadlig för de viktigare sidorna.
Här är det nämligen inte fråga om hjälp,
klarläggning eller ens om saklighet i den rent
privata attityden. Det är fråga om skälvande
knäböjningar, upptändande av rökoffer och
knappast ens maskerade försök att göra ämnet så
dunkelt och oåtkomligt som möjligt. Det är
nästan förfärande.
Ekelund-kulten är ett faktum, och det är först
och främst till belysningen av detta faktum som
Samfundets bok lämnar bidrag. Naturligtvis
har den ett slags värde just i den egenskapen.
Det kan i framtiden inte vara utan intresse att
se hur Ekelund verkade på en del läsare av
första och andra generationen: de blev läsare i
ordets kyrkohistoriska mening, inte i den
normala, den som Ekelund själv företräder på ett
mera lysande sätt än kanske någon annan
svensk författare. Hur detta skall förklaras är
en sak för sig; en sak som i ganska ringa mån
har med Vilhelm Ekelunds författarskap att
göra.
Endast tre av bokens 24 uppsatser
behandlar direkt ”systemet” i Ekelunds verk. Av dem
är Claes Schaars om ”Vilhelm Ekelund och
den anglosaxiska litteraturen” samt Carl-Erik
af Geijerstams analys av några centralbegrepp
alldeles ypperliga; Rolf Ekmans vad uppslaget
beträffar intressanta jämförelse med Valéry är
inte lika givande, även bortsett från att den
förfulas av en del såväl diskutabla som onödiga
parenteser. Till dessa bidrag kan man lägga
Algot Werins varsamma undersökning av
barn-domsintryckens betydelse för Ekelund. Men
sedan? Några av uppsatserna innehåller lustiga
eller, som det heter, karakteristiska notiser och
brevcitat; åtminstone Walter Kleins bidrag är
som helhet personhistoriskt viktigt; ett par av
vittnesmålen intresserar för de vittnandes skull.
Men mycket för mycket är rapporter enligt
schemat: Hur jag blev Ekelund-läsare och hur
det förändrade hela mitt liv — Hur mig
vederfors nåden att träffa Den Store och/eller bli
Hans korrespondent — Hur det personliga
umgänget ytterligare förhöjde uppenbarelsens
glans. Det ligger i sakens natur att
skribenternas enskilda leverne — skilsmässobekymmer,
bostadssvårigheter o.s.v. — kommer med i
bilden, liksom att fru Ekelunds kokkonst och
katten Tusses klokhet får del av helgden kring
”Sveriges störste diktare”. Någon gång blir
det hela komiskt, oftast är det irriterande. Bara
en i pilgrimsskaran får någonting väsentligt
sagt om atmosfären kring den åldrade Ekelund
•— genom att med rent artistiska medel hugga
ut en serie generalpauser. Det är Tage Aurell.
Hans berättelse om fyra marsdagar i
Saltsjöbaden lämpar sig både för ut- och inläsning,
men den är inte någon hälsosam granne till de
andäktigt flåsande sekteristerna i omgivningen.
Bengt Holmqvist
HISTORIENS RESULTAT
Arnold J. Toynbee: Kulturernas historia.
I sammandrag av D. C. Somervell.
Översättning av Åke Thulstrup. Bonniers 1951. 34: —.
”Endast insigten kan försona anden med
historien och verkligheten, den insigten, att det,
som skett och alla dagar sker, icke allenast icke
är utan Gud, utan väsendtligen hans eget verk.”
Med dessa ord avslutar Hegel — i den svenska
översättningen — sin framställning av
”Historiens Philosophi”. Arnold J. Toynbee skulle
kunna använda satsen med ännu större rätt.
Den Gud som enligt honom uppenbarar sig i
historien är, i motsats till vad fallet är hos
Hegel och många andra, inte en symbol för
någon kraft av mera speciellt slag utan den
välkände Gud som till den grad älskade världen,
att han till dess fromma utgav sin enfödde Son.
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
