Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Toynbees historiefilosofi—det kvantitativt
väldigaste försök som hittills har gjorts i genren
-— är ännu inte fullbordad. Men han har redan
hunnit uttala sitt yttersta hopp: att ”en avfällig
västerländsk kristenhet kanske får nåden att
återfödas som en Respublica christiana ..
Och han slutar tillsvidare sin framställning
med att mana oss till bön. Vi ska ”med ödmjukt
sinne och förkrossat hjärta” be att den frist
som Gud har givit ”vårt samhälle” inte vägras
oss, trots vårt högmod och våra förvillelser.
Ingenting är naturligare än det som Hegel
kallade ”längtan efter förnuftig insigt, efter
kännedom, icke blott efter en samling
kunskaper”. Ju flera ”kunskaper” man förvärvar,
desto större blir behovet att organisera dem till
”kännedom”. Men i många fall är detta
behov lika förrädiskt som det är naturligt.
Forskaren är kanske verksam inom ett område, vars
struktur är sådan att vägen från ”kunskaper”
till ”kännedom” principiellt är omöjlig att
beträda, i varje fall om man med det senare
begreppet avser idealet savoir pour prévoir. Till
dessa farliga områden hör, först och sist,
historien. Av lätt insedda skäl är frestelserna också
störst här. Från Lucretius till Augustinus, från
Vico till Spengler har de visat sin makt över
spekulativa sinnen. De historiefilosofiska
systemen har blommat och dött, de glada eller dystra
prognoserna har virvlat bort i tiden. I samtliga
fall har resultaten kunnat uppnås bara genom
att författarna tillåtit sig att förutsätta det som
skulle bevisas. Toynbees ”A Study of History”
är naturligtvis inget undantag. Men de
emotionella behov, som Toynbee så frikostligt mättar
hos sig själv, är vitt spridda hos nutidens hårt
prövade människor. Under sådana
omständigheter är det inte förvånande, att det nu på
svenska föreliggande sammandraget av hans
jätteverk har blivit en världsbestseller. Bland
fackmännen är åsikterna om hans prestation
visserligen delade. Den inte särskilt svåra
logiska sönderpetningen av tankebygget har
redan utförts i flera repriser, men samtidigt
har mycken auktoritativ entusiasm skapat en
praktiskt effektiv motvikt. Frestelsen att tro
profetian är inte mindre än frestelsen att bli
profet; dessutom kräver den mindre. En
humanist av så hög rang som Ernst Robert Curtius
har förklarat, att Toynbees ”kulturmorfologi”
besitter kosmiska dimensioner och inleder en
helt ny epok i det mänskliga vetandets historia.
Förvisso skulle detta vara fallet, om ”A
Study of History” kunde visas ge en riktig
bild av sitt höga ämne. I så fall vore Toynbee
faktiskt en sorts Messias, eller åtminstone
Världsanden vid skrivbordet; och
kristendomens ställning vore med ett slag stärkt i
alldeles oerhörd grad. I själva verket
promenerar Toynbee i historiefilosofins gamla,
besynnerliga spår. Hegel utgick från att man inte
kan studera världshistorien filosofiskt utan att
äga ”den fasta, orubbliga tron att förnuft är i
henne”. Denna tro är dock inte, tillfogar han i
sin inledande föreläsning, ”att anse för en blott
förutsättning, utan som en öfversigt af det hela,
som resultatet af en betraktelse, hvilken vi gå
att anställa; ett resultat, som är mig bekant,
emedan jag redan känner det hela. Först genom
sjelfva verldshistoriens betraktelse skall således
det bekräfta sig, att det gått förnuftigt till i
henne, att hon varit verldsandens förnuftiga,
nödvändiga gång, andens, hvars natur väl alltid
är en och densamma, men som i verldstillvaron
explicerar denna sin ena natur. Detta måste
vara, såsom sagdt, historiens resultat.”
Toynbee menar, att ”Guds rikes konungs
födelse i köttet” (Jesus) var ”förnuftets”
inträde i historien; dittills hade alla kulturer
misslyckats. Men i övrigt gäller Hegels karakteristik
också honom, punkt för punkt. Resultatet är
honom bekant, emedan han ”redan känner det
hela” och vet att det måste bli så och så. Trots
allt kan han inte nöja sig med förkunnarens
roll utan finner det ändamålsenligt att
”bekräfta” sin insikt genom att så att säga hänga
upp historiens data på den och framställa den
inte bara som en självklar förutsättning, utan
som ”resultatet af den betraktelse” vars
enskildheter i förhållande till tesen endast har en
dekorativ funktion. Toynbees historiska
lärdom (hans ”kunskaper”) är överväldigande,
och han ställer eruditionen i tjänst hos en
dra-peringskonst som bländar och förvillar. I
jämförelse med hans historiefilosofi ter sig
flertalet äldre försök som produkter av ett
eländigt amatörsnickeri.
Toynbees bok erbjuder alltså en lysande och
förrädisk lektyr. Stilistiskt står den högt.
Intellektuellt står den lågt. Toynbee rör sig i stort
och smått inom den cirkel, vars allmännaste
form kan utläsas ur Hegels ovan citerade
deklaration. Han arbetar också flitigt med
dubbel- och trippelbetydelser, odefinierade termer
och okontrollerbara uppenbarelser. Filosofiskt
är han närmast påverkad av Bergson, som får
leverera förklaringen till ”kulturernas
växande” med sin idé om de ”privilegierade sj älarna”,
de stora mystikerna, bärarna av livets élan. De
.236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
