Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bildar ”skapande” minoriteter som för
utvecklingen framåt; när de förvandlas till
”härskande” minoriteter efterträds ”växandet” av
”sammanbrott” och slutligen av ”förstening”
eller — oftast — ”upplösning”. Innan de senare
processerna skildras har Toynbee hunnit lyfta
sitt ursprungliga ”kultur”-begrepp från den
någorlunda lovliga hjälpkonstruktionens nivå till
den mystiska entitetens. De 21 ”kulturer”,
som han i början av boken tycker sig kunna
särskilja från varandra (fem av dem existerar i
detta nu), visar sig vara ”engagerade i ett och
samma företag”. ”De frön som sås är separata,
och vart och ett har sitt särskilda öde. Men alla
tillhör dock samma art, och samma
Sånings-man sår ut dem i förhoppning om att få en och
samma skörd”. Inte minst egendomligt är att
Toynbees analyser i mycket stor utsträckning
hänför sig till helt andra saker än ”kulturerna”:
folk, nationer, provinser, enskilda personer,
figurer ur dikt och myt. Trots att Toynbees
exempelsamling är mycket skickligt (fast
naturligtvis godtyckligt) hopkommen, kan han inte
undgå att ideligen motsäga sig själv, när han
pendlar mellan framhävandet av allehanda
detaljer och fasthållandet vid ”kulturerna” som
de minsta studerbara enheterna.
Inslaget av ren mystik är, som redan har
framgått, starkt inte bara i ”förutsättningen”
utan också i ”betraktelsen”. Toynbee älskar
att tänka i ”elementära rytmer”: ”tryck och
reaktion” för kulturernas uppkomst,
”försvinnande och återkomst” för de skapande
minoriteternas eller individernas beteende, ”flykt och
framstöt” för upplösningen — förteckningen
kunde göras rätt lång. Genomgående
konstitueras dessa ”rytmer” med hjälp av en trivial
iakttagelse, som inom kort transformeras till en
vidunderlig generalformel (samtidigt ytterligt
allmän och högst speciell). Mest hårresande är
kanske utläggningen av ”tryckets” gyllene
optimum och fantasin över den skapandes
sällsamma återkomst (med bl.a. Jesus, Gregorius
den store, Buddha och Machiavelli bland
personagerna). I en del hithörande stycken —
liksom i stora delar av kapitlet om
upplösnings-stadiets ”andliga splittring” — blir Toynbee
visionär och skriver ett slags symfoniska
prosadikter, där kombinationen av lärdom och extas
rent estetiskt blir av egenartad verkan. Som
skönlitteratur är ”Kulturernas historia” inte
någon obetydlig bok. Fråga är om den inte
rätteligen bör bedömas som en skäligen
nonsen-sikal, men formsäker och känslostark
”tankepoesi”. Dess praktiska rekommendationer —
bedjen och tron! — kan inte förväntas ge
världen ett nytt utseende. Överlever boken, så
är det på grund av ”poesin”; annars har den
sin givna grifteplats bland lärdomshistoriens
stora kuriositeter, vid sidan av ”La Scienza
Nuova” och ”Der Untergang des Abendlandes”.
Översättaren gör Toynbee full rättvisa. Man
fäster sig för övrigt vid att han ibland använder
en stavning (affiche, skema etc.), som går
historien i förväg.
Bengt Holmqvist
KORTARE ANMÄLNINGAR
Birgit Tengroth: Julibarn. Wahlström &
Widstrand 1950. 6: 75.
Birgit Tengroth fortsätter sitt författarskap
med en tydligen sj älvbiografisk
barndomsskildring; på bokens sista sida annonseras en
kommande andra del. Berättelsens jag växer upp
i en alltför barnrik familj, där modern bär den
tyngsta bördan medan fadern representerar
lättsinnet i en något mano-depressiv variant.
De redovisade upplevelserna verkar riktiga och
i stort sett alldeles ordinära: glädjeämnen och
förödmjukelser, som ännu kan få kinderna att
hetta, ett inträngande steg för steg i
vuxenhetens främmande värld. När boken slutar har
huvudpersonen hunnit få kontakt med teatern
■— närmast via operabalettens elevskola — och
är på väg ut i livet. Birgit Tengroth berättar
lugnt och vårdat, utan någon alldeles egen
stil men med ett föredrag som har rätt
mycket av både kultur och charm. Någon
märklig bok har ”Julibarn” inte blivit. På de
punkter där man väntar sig fördjupning får man
vanligen nöja sig med allmänna betraktelser,
ett slags recenserande av situationen, och på
flera ställen urartar denna surrogatpsykologi
till löst prat om ”livet” — i den här stilen: ”Ty
vad är barnens lekar annat än en förberedande
skola till den erotiska extasen, där man också
gömmer sig för varandra, rymmare och
fast-tagare?” Det bästa med boken är kanske till
slut att den ger en del stämningar från ett
underligt avlägset Stockholm på 10- och
20-talen. För sådant har Birgit Tengroth
autentisk begåvning. Bengt Holmqvist
Ernst Lothar: Ängel med basun.
Översättning av Eva Marstränder. Forum 1950. 17: 50.
Ernst Lothars bok ”Ängel med basun”,
presenterad i en ledig svensk översättning, är
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
