Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
familjekrönika, historisk skildring och
kulturpanorama på samma gång. Släkten Alts historia
utspelas mot bakgrunden av de österrikiska
ödena under senare tider. Mayerlingdramat,
skottet i Sarajevo, som signalerade det första
världskrigets utbrott, revolutionen som
världskrigets efterspel, mordet på Dollfuss 1934, den
allt livaktigare nationalsocialismen, Anschluss
1938 — det är det större skeende, dramatiskt
laddat, vari familjekrönikan, också det ett
drama, men i miniatyr, är infattad. Lothar
be
härskar sitt ämne i dess yttre detaljer. Men
hans människoskildring som mest håller sig till
den högre bourgeoisien och societeten tränger
sällan djupare under ytskiktet. Han har sinne
för Wiens specifika kulturella atmosfär: han
har några skimrande färger på sin palett. Hans
roman intresserar i första hand som
kulturreportage, mindre som psykologisk skildring.
Säkerligen kommer hans bok att bidra till
förståelsen av vad Österrike och det österrikiska
har varit, och det är i och för sig nyttigt och
viktigt. Johannes Edfelt
FILMRECENSIONER
Djävulens bländverk. (La Beauté du Diable.)
Manus: René Clair och Armand Salacrou.
Regi: René Clair.
René Clair har vad de flesta filmkonstnärer
saknar: ett luftigt leklynne. Det är den
utslagsgivande egenskapen i hans verksamhet och den
gör honom till en behaglig person, som är
svårgripbar och därför oupphörligt attraherar.
Med denna luftandens förmåga väcker han
inte lika ont blod som Ingmar Bergman, när
han i sin förvandling av Faust-dramat vid ett
tillfälle låter Mefistofeles påstå att jorden i
sj älva verket är det rej äla helvetet med sin nöd,
sin fattigdom och sina människors ondska. Så
särskilt stor anledning att tro att det bara är en
djävulsk stickreplik för att vagga den fördömde
Faust i säkerhet finns inte — jag har en
bestämd känsla av att det är en kallt allvarlig
åskådning som Clair och Bergman kan förena
sig över som två lynnesmotsatser. Ty visst finns
det en mörk klangbotten i denna infernaliska
komedi — en förtvivlad vanmakt över att
djävulen och hans onda människors verk inte kan
störtas lika lätt som i en filmsaga och en nästan
ironiskt fast betoning av de värden, som är så
svåra att hålla kvar i bilden av en helhet:
lyckan att vara ung och leende livskraftig och
lyckan att vara fri som vagabond i den sköna
naturens och den himmelska godhetens
marker. Clair är naiv om man så vill i sitt skapande
av kontrasterande värden för ondskan och
godheten — i själva verket får väl naivitet hållas
för en nödvändig egenskap i denna vår tid och
det finns ingenting som utesluter en sund
naivitet från en sunt ironisk skepticism. Att Clair
efter att ha spetsat atomåldern sällar sig till
Rousseaus naturmaning är således fullt i stil
med hans lynne som lekare och satiriker — och
(allvarligt): för honom är naturen de enkla
tingens mark, fri för fria vandringar och från
bindande överkultur.
”Djävulens bländverk” saknar det stora
greppet, men den är blixtrande rolig, smått
genial i sin förväxlingslek med Faust och
Me-fisto och full av poetiskt nyckfulla infall.
Liksom Cocteau är Clair road av
förvandlingsnummer, fototrick och lek med speglar och
äger dessutom det trollspö Cocteau saknar.
Det skapar flykt och lätthet åt lekarna, ystrast
när den unge Faust med djävulskt bistånd
lyckas konstruera ett invecklat maskineri för
framställning av alkemistiska guldmynt till
fromma för sig själv, den tomma statskassan
och ondskans välgång. Hugger
komedianten-konstnären Clair en smula för djupt i
sam-tidsstenen när han öppnar
atombombsperspek-tivet, så har han rätt jord under fotterna när
han får tankeleka om pengarnas makt: satiren
över guldet är fullt värdig en Grottekvarnens
klarsynte Don Quixote.
I Michel Simons Mefisto har han en
storartad medhjälpare. Denne lurvige och
fantastiske skådespelare har fullt legalt kungligt
roligt med det vilda register förvecklingen ger
honom. Clairs Mefistofeles är nämligen en
misstagens man och i kraft av dem blir han
intvingad i doktor Fausts gistna hamn, när
denne förvandlats till ungdomlig
oigenkännlighet. Hur en vital underdjävul har det
besvärligt att hålla anden i kroppen och kroppen i
styr, när livet visar sina syndfullt goda (för
en djävul goda!) sidor, tecknar Simon med
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
