Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
praktfull humor. Gérard Philipe är avväpnande
pojkaktig och lycklig över att vara det —
vackert illustrerande den fast positiva och
allvarliga tesen i René Clairs Faust-film. Den som i
poetiska ordalag apostroferar den oinfekterade
Ungdomen.
Lasse Bergström
Minnenas strand. (Une si jolie petite Plage.)
Dialog: Jacques Sigurd. Foto: Henri
Alekan. Regi: Yves Allégret.
Den franska trettiotalsfilmen (Carné och
Duvivier) gjorde i drivande dimma och lyrisk
gråhet romantik av desillusionen. Den
ödesmärkte mannen fick på dimmornas kaj
uppleva ett sista uppflammande hopp innan dagen
grydde med hans vandrings fullbordan — ett
bittert spel med en fåfäng och försen dröm
om lycklig utgång, poetiskt därför att det tog
irrationella makter med i beräkningen och
melodramatiskt därför att en slutlig
illusions-krossning under sådana premisser måste
innebära en överförstorad affekt på affekten.
När dessa tongångar nu går igen hos Yves
Allégret — som har lärt oerhört mycket av
Marcel Carné — är det i en form som inte
tilllåter några ytterliga känslokastningar.
Bitterheten är stark och den låter sig inte tunnas
ut till drömmeri — ödesmärkningen är
genomförd med sådan kraft att den aldrig ger någon
frihet åt hoppet. Fullt konsekvent begår alltså
den märkte mannen självmord, ständigt
förföljd av det faktum att han sjunkit så djupt i
sitt förflutna att han inte ens kan drömma om
att resa sig. En naken, oromantisk desillusion
— det är vad en konstnär mellan de två krigen
kan skänka när han ger sig ut i den grå
väderleken.
Att filmen ändå förmår befria beror på dess
finstämda sätt att förmedla sitt budskap. Detta
mästarprov är verkligen levande, vibrerande
film av ett slag, som visserligen inbitna
formfanatiker vill kalla litterärt, men som ur
enklare, mindre exklusivt okänsliga synvinklar
många gånger når upp till den konstnärliga
fulländningen. Ingen berättelse om en mans slutväg
till självmord kan väl undgå snudd på
melodramen, men ”Minnenas strand” berättar i
förtätade, känslomättade bilder det som i skrift
måhända skulle te sig som känsloförfalskning
och lyckas verkligen övertyga. Filmens närhet
är sällsynt: Allégret har i Alekans sköna foto
fått miljön, den höstfrusna, sönderregnade
badorten så långt från sommarens ljus, att leva som
bakgrund till de lika frusna människorna. Än
vackrare blir nu de scener mellan mannen
(Gérard Philipe) och den lika ensamma
kvinnan (Madeleine Robinson) då sommaren
plötsligt slår ut, hopplöst för tidigt och för sent:
länge är det bara bilden som berättar, berättar
känslor som inga ord har. Överhuvud söker
Allégret hela tiden genom bilden förmedla
stämningarna — han tar tid på sig och
bekymrar sig knappast om tempot. Hans film är
höst-lyrisk och drivande vilsam.
Ambitionen att fånga in atmosfären visar
att han är en trogen lärjunge till Carné. Man
kan dra en liten parallell: den scen då Philipe
möter en liten flickklass på sin vandring i den
regndisiga byn och den i ”Hamnkrog”, då
Gabin stöter på ett begravningsfölje vid
hamnen. Det är samma miljöbetoning, men Allégret
använder scenen för att ytterligare stryka under
huvudpersonens isolering. ”Minnenas strand”
är i sådana detaljer en kallt bitter film: dess
bifigurer är aldrig enbart insatta för att göra
miljö pittoresk utan för att påpeka regissörens
osvikliga uppfattning, att de flesta människor
är avskyvärda djur och att en riktig människa
i den omgivningen är dömd till oundviklig
undergång i sin egen svaghet. Att åskådaren
ändå känner sig renad och upplyft är ett
mysterium, som har sin förklaring i den äkta konstens
kraft. Lasse Bergström
Trio. Manus av W. Somerset Maugham, R. C.
Sherriff och Noel Langley. Regi: Ken Annekin
och Harold French. Produktion: Gainsborough.
Att berätta en rolig historia på det rätta sättet
är ingen liten konst. Man kan jämföra den med
ett lyckat fiskafänge: det räcker inte bara med
att få något på kroken, det gäller också att hala
in fångsten i det rätta tempot, varken för fort
eller för långsamt, och hålla åskådaren-läsaren
i ovisshet om utgången ända tills
fiskenpoängen plötsligt ligger där sprattlande
framför en. Somerset Maugham (som troligen
aldrig hållit i ett laxspö) kan den konsten som
få andra.
Två av de tre noveller som filmats inom en
gemensam ram i ”Trio” kan knappast
betecknas som mer än roliga historier och så har de
av författaren med mycket litet konstnärligt
omsvep berättats i samlingen ”Cosmopolitans”.
Det är historien om kyrkovaktmästaren som
ertappades med att varken kunna läsa eller
skriva, fick sparken av den skandaliserade
kyrkoherden men bröt sig en ny bana som
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
