Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
tobakshandlare och blev en rik man. I filmen
blir anekdoten en ganska förtjusande
London-skildring ur den lägre medelklassen med James
Hayter som dråplig framställare av
huvudrollen. Den blir vad den inte är i boken, en riktig
novell med atmosfär och levande
personskildring. Den andra historien är också en anekdot,
på farsplanet, och den har också bara vunnit
på filmatiseringen. Upplösningen är äkta
maug-hamsk. Den förfärlige herrn som vet allt och
kan allt utom att känna sig överflödig och som
av sitt kultiverade ressällskap på lyxångaren
med all rätt betraktas som en veritabel pest,
till yttermera visso av obestämt
kontinental-europeiskt ursprung, visar sig i det avgörande
ögonblicket vara en gentleman och får det sista
och bästa skrattet på sin lott. Det är en alldeles
utomordentlig liten filmkomedi som väcker till
liv vemodiga erinringar om Lubitsch i
högform.
Den tredje novellen i samlingen är den
längsta och ambitiösaste. Det är den om
Ashen-den (ett självporträtt av författaren som
medelålders man, här utmärkt framställd av Roland
Culver), som är patient några månader på ett
skotskt sanatorium och blir iakttagare och
avlyssnare av en handfull människoöden,
groteska, inkrökta, heroiska, alla djupt patetiska.
Även denna novell, som i boken inte är
märkvärdigt berättad men fint uppfattad, har farit
väl av att filmas. Det som i novellen blott är
repliker har i filmen byggts ut till hela
episoder, som sinnrikt skjutits in i varandra. Spelet
är också av högsta klass, inte minst hos det
unga kärleksparet (Jean Simmons och Michael
Rennie).
Somerset Maugham som inte är mera
bekymrad om sitt odödliga anseende än att han
gärna skyltar i kommersiella sammanhang har
endosserat även denna efterföljare till
”Kvartett” genom att fungera som inledande speaker.
Det har sitt intresse att betrakta den numera
rätt väl lagrade gamle herrn, där han poserar
framför kameran i sin Rivieravilla. En ganska
sammansatt typ: stoiker och epikuré, blyg och
lätt stammande men samtidigt litet
prima-donnekokett, en människa som sett det mesta
utan att ha känt något oemotståndligt behov
att vare sig acceptera eller förkasta. Det finns
de som inte tycker han är en tillräckligt fin
författare, men det tar han nog lika lugnt som
kyrkvaktmästaren sin bristande bildning.
Georg Svensson
Nationens hjältar. (Sands of Iwo Jima.)
Manus efter en berättelse av Harry Brown.
Regi: Allan Dwan. Republic.
Varje krigsfilm tycks bli detta: ett skådespel
för publiken. ”Nationens hjältar” (varför ska
en renhårig originaltitel behöva bli så
flosku-löst patriotisk i försvenskning?) är en av de
bättre och den är intressant därför att den i
slutavsnittet tangerar Norman Mailers marker.
Men mer än en geografisk djungelölikhet blir
det knappast — det visar sig att kameran inte
alls kan berätta ur soldatens perspektiv (och
ur det och inget annat upplevs krigets nakna
verklighet). Med hjälp av autentiska
upptagningar har regissören fått en vanlig opersonlig
vidd över skildringen: han släpper de
stridande individerna för själva striden. Och
striden filmskildrad — ja, den blir skådespel, ett
både fruktansvärt och skönt med avståndet väl
intaget till bildrutan. Man kan också konstatera
krigsfilmens till synes oundvikliga
banalise-ring av soldatens hemdrömmar och
permissionsliv: här målas, i skyddande syfte, vitt
bredvid svart. Är kriget ett inferno, måste
freden vara idyll. Mailer är tydligen olämplig.
Lasse Bergström
Allt eller intet. (ThegreatSinner.) Manus:
Ladislas Fodor, Christopher Isherwood,
Rene Fuelop-Miller. Regi: Robert
Siodmak. Metro.
Kopplar man bort förnuftet och känslan för
konstnärlig stil är detta en blank, ställvis
raffinerad Hollywood-produkt om människor och
vrak med speldjävulen i kroppen — Robert
Siodmak har visserligen länge vinglat mellan
drömfabrikation och djupsyftning, men han är
ännu inte så skumögd att han inte kan avlocka
scenerna kring roulett och spelbord en farligt
spänd atmosfär. Här finns också fin
skåde-spelarkultur samlad: Gregory Peck är inte illa
i det halvpolerade facket och bryts ganska
illusoriskt ner från kultiverad gentleman till hasar
-derat vrak i kretsning mellan casino och
pantbank. Och Walter Huston, Melwyn Douglas och
Ethel Barrymore är sevärda figurer. Men orkar
man förstå att denna film vill handla om
spelaren Dostojevskij blir den en öppen banalitet,
lögnaktig och förolämpande i sin elegans. Då
grips man av den bestämda känslan av att
manusförfattaren Isherwood sålt sin själ och att
Peck på sina vandringar i filmstadens
omgivningar aldrig ens i fantasin satt sin fot i
Sibirien. Lasse Bergström
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
