Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lasse Bergström: Radiokrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOKRÖNIKA
av
LASSE BERGSTRÖM
Tre bearbetningar av scendramatik har
radioteatern bjudit på sen Joyce’s ”Landsflykt”,
till större glädje för en teatersvulten
lyssnar-mängd än för en kommentator av original. Den
väsentliga var Alf Sjöbergs av Pär Lagerkvists
”Mannen utan själ” (med Lars Ekborg i
titelrollen) — och dessutom har Intima teaterns
Medeaf öreställning och Valentin Katajevs
”Trångt om saligheten” (Göteborgs
stadsteater förra året) skurits för radio. Man kan i
marginalen till dessa fakta konstatera att
Gertrud Fridh (Medea) var mycket handicapad av
bristen på utrymme och tvånget att klara sig
allenast med en röst, som knappast är skapad
till radioinstrument. Som
originalkommentator bör jag däremot säga några ord om den
eftermiddagskvart som upptogs av harald forss
och Bo Setterlind. forss läste med härlig
distinktion några dikter ur ”adanoi” och
frågan är bara varför inte han, som de flesta av
hans diktarbröder, fick disponera hela den
frikostigt uppmätta tiden. (Detta gäller
naturligtvis även Bo Setterlind, vars rena poesi inte
vanhelgar en kvart mellan tjugufem minuters
kvinnosång och en timmes grammofonmusik.)
Här åsidosattes en starkt lyssnande minoritet
till förmån för en majoritet med avknäppbara
apparater.
”Världens ände”
Sigvard Mårtensson är en flitig och
välmenande radiodramatiker, som någon gång
skriver mycket bra hörspel, någon gång
mycket dåliga. Förra årets ”Huset på slätten” hörde
till de bättre — se nedan — men hans senaste,
”Världens ände”, är utan vidare deciderat
dåligt.
Den unge författaren har den vällovliga
ambitionen att söka förnya vardagsdramatiken,
att pumpa friskt blod i allmogespelet — och
det är inte omöjligt att han en gång lyckas.
Men denna gång har han inte ens mäktat
förgylla schablonerna. Som psykologiskt drama
är ”Världens ände” omöjligt — i den hårt
trängda tidsenheten hinner det hända lika
mycket som i ett skådespel av Corneille och
huvudpersonerna genomgår sinnesvändningar som
kappor i vinden. Dessa -— ur annan synpunkt
än den rent dramatiska — omotiverade
metamorfoser gör det omöjligt att få grepp om vad
Mårtensson egentligen vill med sina
människor. Över huvud saknade jag klara linjer i
detta stycke — vill det brodera på den
bedrägliga tesen att ”allt ordnar sig till slut” görs det
mycket grundligt och mycket litet övertygande.
Nej, författarverkstaden har den här gången
varit klichéanstalt: den mäktige och
omänsklige storbonden på gården Världens ände, som
vips blir mänsklig när det visar sig att hans
isolerade och problematiska
hushållerskaälskarinna gjort ett misslyckat försök att
förföra den nykomne drängen, som tyvärr just är
på flykt från köttig förförelse och därför blir
bortkörd i natten. En dålig dräng och en dålig
ungtjur — storbonden och hans kvinna förenar
sig i dyningarna av detta konstaterande och så
gott blir deras humör, att den strax innan
utkastade undantagsgubben plockas in från en
förmodad död vid landsvägskanten för att
njuta några glas konjaksblandat vin och andas
kvällsvärme före gryningens höbärgning.
I schablonvärldar rör sig inga skådespelare
ledigt och i Lars-Levi Laestadius’ giv (för att
nu rycka upp i ledet bakom
uttrycksreforma-torn) skapade egentligen endast Mona
Dan-Bergman några glöd av inlevelse.
Ola Hansson som dramatiker
De skånska diktarnas speciellt lyriska
atmosfär — slättens tunga mörker och den fjärran
ensamhetsbetonande tågvisslan — omsluter
den lilla scenen ”Insnöad”, som Radiotjänst
överraskande plockat fram ur Ola Hanssons
kvarlåtenskap. Den skrevs 1889 för Strindbergs
försöksteater i Köpenhamn, refuserades av den
mäktige och har mig veterligt inte gått någon
uppmärksamhet till mötes.
Den lyriska stämningen är dock inte domi-
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
