Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lasse Bergström: Radiokrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOKRÖNIKA
nerande. I denna lilla dialog på en
järnvägsstation möts en man och en kvinna efter många
år, han en vital och passionerad människa på
väg mot sydligare nejder, vin och kvinnor, hon
en medelålders fröken, vissnad i sin grämelse
och med symbolisk färdriktning norr ut. En
gång har hon inte vågat ge sig åt honom —
det är nyckeln till hennes infrusna situation
och det är den han nu i väntan på tåget bryskt
och välvilligt lämnar henne, medan hon
snyftande konstaterar att den passar. Stycket är
inte sympatiskt — men det ger en god bild av
sin tids huvudströmning: den nietzscheanska,
som i sin lansering av den fria övermänniskan
också gav upphov till ett starkt maskulint krav
på erotisk frihet (en frihet som givetvis inte
gav mer än objektsplats åt de lägre kvinnorna).
I den lilla scenen är mannen den otäckt
överlägsne och Hansson har skildrat honom som
en av ruelse oskadad Tannhäuser på återväg
till Venusberget — på äldre dagar skrev han en
aforism som tyder på att denne frihetshjälte är
genomskådad och som samtidigt ger
dödsstöten åt detta ungdomsverks psykologi: ”De
världserfarnaste män äro allmänt tillika de
trångsyntaste. Det är märkvärdigt, hur nära
dessa skenbara motsatser kunna ligga intill
varandra och hur de kunna vara
sammanslutna.”
Scenen hade gett sitt namn åt ett ”litterärt
montage”, sammanställt av Åke Falck. Efter
Hansson kom Maupassant (den kusliga
berättelsen ”Alphyddan”) och ett brottstycke ur
Runar Schildts ”Galgmannen”. Initiativet var
friskt och i alla avsnitten hade snön fallit.
Svenska radiopjäser 1950
Radiotjänst årliga redovisning av svenska
originalpjäser är nu ute. Jag ska här inte göra
några djupdykningar i de sex radiospel, som
läggs fram, blott påpeka några huvuddrag för
att ge en föreställning om radioteaterns
situation just nu.
Sex författare således — och till dem skulle
man kunna lägga ytterligare något femtal:
Arnér och Aspenström givetvis, Lars Ahlin,
Bengt Blomgren och några till. Men man kan
inte påstå att denna form av dramatik (som
ändå borde intressera ordets konstnärer i hög
grad) omhuldas av imponerande diktarskaror.
Det fattas kraft och intresse — och bristen är
så stor att man har skäl att misstänka att det
fattas på båda sidor, hos ledning och diktare.
Den sorglustiga nordiska radiopjästävlingen
var ju endast en uppmuntran för amatörer
(åtminstone i svenskt land — de norska och
finska förstapristagarnas verk var höga höjder
över Bertil Perrolfs prisalster ”Förbjuden
ingång”, artigt medtagen i årets volym) och den
stärkte knappast kontakten med dem som skulle
tänkas kunna sälla sig till fåtalet pionjärer med
någonting på hj ärtat och förmåga att uttrycka
det radiodramatiskt.
”Svenska radiopjäser 1950” är — förutom
Perrolfs — pålitligt kvalitetsstarka men saknar
kraftfullare försök att slå bryggor från
realistisk konvention till okända former. Fyra av de
fem är helt verklighetsbundna med klar
planbyggnad: Herbert Grevenius’ ”Frihet är det
bästa ting”, Hans Hergins ”En blomma till
Ida”, Sigvard Mårtenssons ”Huset på slätten”
och även Björn-Erik Höijers ”Visst kan du
dikta — Kristoffer”. Grevenius’ stycke är det
elegantaste: en uddig konversation med giftig
spets mot en fri livsstil som blivit dogmatisk
— intressant inte minst genom att det med
sin bittra underton visar sin upphovsman
(radioteaterchef) i klar en gardeställning mot
intellektuell elit och djupforskare som glömt de
enkla tingen för ekolodet och de dunkla
djupen. Hergins pjäs har hård mark — den drar
upp folkskådespelet ur dammet och ger det en
avhyvling för äkthets skull. Det behövs, även
om åtgärden inte ritar höj dkurvor varken för
Hergin eller radiodramatiken. Mårtensson har
mera rymd kring sitt drama: konflikten (som
är ritad med raka ord) är insvept i en sövande
skånsk slättstämning som ger djupresonans och
lyrisk färg. Dramat är inte ett direkt hörspel
■— i motsats till ett sådant kan man mycket väl
tänka in det på en scen.
Björn-Erik Höijer slutligen — en gedigen
radiodramatiker. Hans stycke har fast grund
också det, men han kan konsten att slå ut
väggarna kring sina skapelser. Han — liksom
Arnér — lyssnar främst till ordet, låter det
formas och forma. I Erland Josephsons
”Kvartett” saknas oftast det sista ledet: orden formas
vackert men det stannar därvid. Det är ett
lyriskt radiospel — men utan vågor.
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
