- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XX. 1951 /
261

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Eyvind Johnson: Kapitel 6

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EYVIND JOHNSON

KAPITEL 6

Först Crofter Braces kommentar:

Vad har inte vi, dvs. mänskligheten, varit
med om på ett halvsekel!

Biologerna kan förklara det som rörelser i
Naturen, som blinda, utommoraliska
naturlagar. Sociologerna ser samhällskroppens
levande klump, en darrande massa av ett ämne
som kan förändras med operationskniv och
kemisk påverkan. Psykologerna, åter, förklarar
rörelserna för oss med ord som vi nästan inte
eller knappast ännu förstår, men i deras tal
hör vi ibland sanningen om oss själva skria
eller viska. Livet har ingen passform för
mänskan, säger någon som är hemma i skrädderi.

Ingen har kommit osårad ur de fem
decennierna.

De bästa mänskornas sysselsättning har varit
att rädda liv och rädda framtid åt oss och åt
det som är vår fortsättning. Två mycket stora
krig har passerat tvärs igenom oss. Även de
alldeles vapenlösa pressades att delta. En del
tvingades att bli helgon och självuppoffrande
hjältar medan andra med samma
förutsättningar (säger psykologer stimdom) tvingades
att bli mördare. Skalan uppifrån helgon ner
till mördare fyller vi ut med våra kroppar
och karaktärer: nästan-helgon, inte-alls-helgon,
”vanliga” — det är ett nödfallsuttryck, för det
finns inga ”vanliga mänskor”, bara på olika
sätt stukade, — de lite-ovanliga och de som
är nästan-mördare = mänskomassan.

Genom den går religionernas strömmar. De
försöker samla upp det goda, de krafter som
inte dödar, och leda alla ansträngningar till
lycka eller lugn eller det som är båda. En annan
metod är att försöka öka mänskornas kunskap
om att vapen är farliga också för den som bär
vapen. Det med kan vara religion. Och religion

kan vara strävan att skaffa allmakt åt ett enda
parti och att lita eller blint tro på tre eller
fyra eller tio mäns allvishet och allgodhet —
tro på det nödvändiga i att bruka alla sorters
vapen, utöva alla sorters terror och sprida alla
sorters död för att mänskligheten till slut ska
bli lycklig.

*



Sedan: var fanns Eugenio under sitt liv
hittills?

Som litet barn, liten pojke tillhörde han en
sjuk statsdel, han levde i ett kuvat hörn av ett
kejsardöme. Som yngling var han undersåte i
ett fascistrike som ville bli större, stort. Som
ung man upplevde han en revolution som
lirkades över i en halv, formell, demokrati och
slets mellan kommunism och fascism; och nyss
var han med om att förbereda ett uppror som
skulle skapa mer demokrati men måste räkna
med att använda sig av diktatur — på ett eller
annat sätt. Makt måste ju finnas, tänkte han.

Var han fanns?

I bergen, i hotellen runt den stora sjön, i
fabriker, i utbildningsläger. När det blev fred
var han vuxen — med reservation för ordens
fullständiga tolkning — och självständig —
med samma reservation — och stod med två
duktiga men ganska tomma händer. Han kände
bergen, trappstigarna, genvägarna över
branterna, sicksacket, tvärvändningarna, grottorna
och vakt- och herdekojorna.

Han mötte Gina och sedan Caterina, två
kvinnor på hans sicksackväg. Han tog emot
siden och förde det vidare, tog emot pengar
och förde dem vidare men en del stannade
i hans förvar och han sade: mitt. Han ägde
bil och hade drömt om att skaffa sig en liten

261

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1951/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free