Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Eyvind Johnson: Kapitel 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
nätt flygmaskin. Han älskade varmt två
personer, det var sig själv och sin yngsta bror, och
var sympatisk för många och sympatisk mot
många.
Hans yngsta bror sköts av gendarmer uppe
i bergen, han blev förrådd och utlämnad. De
kom ner med honom till San Duomo. Eugenio
föll på knä vid båren, hans läppar rördes, han
gjorde automatiskt korstecknet flera gånger
och viskade Kristi, Madonnans och Djävulens
namn.
De som stod kring och tittade, det var fyra
gendarmer som kanske var mördare, tre
poliser från stan som kom med en lastbil, några
barn som bodde i gamla kvarnhuset vid
stenbron och ett par vägarbetare korsade sig
också. Eugenio lyfte filten och såg in i sin
brors ansikte. Det ena ögat var inte helt slutet,
han stängde det med tummen, förde tummen
över det i oändlig ömhet med en gest som när
man stryker en brödsmula från den finaste
bordduken — så var det — och han betraktade
sin hand som hade gjort det. Broderns mun
gapade snett, den var förvriden i ett
”det-tar-ont-det tar-ont!” ett avtryck av försvunnet liv,
ett vittnesbörd om vad som fyllde
dödsögonblicket: häpnad och smärta, skräcken för att
det man fruktar verkligen sker med en just nu.
Eugenio lade filtfliken tillbaka över ansiktet
och hans eget liv var förändrat.
Poliserna tog Eugenio med och förhörde
honom, men han släpptes. Han gjorde inga
affärer på två månader och förbindelsen med
Gina tog slut på samma sätt som när ett spänt
band man håller i slaknar och sjunker ur ens
händer.
Han anklagade tyst det obekanta för mord
och dömde det till döden. Senare tog han reda
på hur allt hade gått till och han fick veta
några namn. Hans bror hade lockats att gå
med bördan över gränsbergen en viss väg en
viss kväll; och gendarmerna väntade på bästa
stället och sköt utan varning.
Eugenios livshistoria var i stort sett den, att
han hade en bror som blev skjuten. I hans
tillvaro fanns sidenhandel och
vapensmugg
ling, och tidigare, för övrigt flyktigt, idéer.
Han hade haft ett förhållande med Gina, han
hade tyckt om henne och varit stolt över att
hon hade tyckt eller sagt att han var den bästa
älskare en kvinna kunde tänka sig.
Han gillade Caterinas periodiska svaghet och
periodiska klagan: den gj orde honom stark och
säker.
★
Så såg Crofter Brace skådespelet: två. män
som gör vapengester mot varandra.
Det är fel att säga att han var oberörd, men
han väntade med yttre ro på det som fanns
på andra sidan den här dagen. Han hade
troligen ingen vidare feber, ja, kanske något, och
var nog i all sin nyfikenhet psykiskt down:
inte behagligt trött som jägaren som kommer
hem från jakten i skogsdungarna mellan
kullarna eller seglaren som kommer in från havet.
Han var trött därför att hans livserfarenheter^
och med dem menas ofta smärta vi har känt
överföll honom nu. Den hemliga
soldattjänsten, hans nya, gamla roll som nyhetsj ägare,
minnena före, kvinnan som dog. Han låg här
och var sin egen dagbok. För att komma bort
från en bitterhetssida måste han bläddra vidare
och det blev andra minnen som smakade
bittert. Han var den medvetne, den intellektuelle
i det politiska skeendets fängelse, den typ som
kanske är den sista européen. Han kunde inte
låta bli att se och höra och visste att det var
självmord att sluta sig. Nu försökte han
minnas något som var patetiskt, gripande,
medryckande. Han försökte komma ihåg
Churchill-talet och stämningen i Empress Hall men just
nu kunde han inte hålla fast det.
Verkligheten i nuet: jag ligger här och
lyssnar och ser och har troligen ännu några
timmar på mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
