Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Eyvind Johnson: Kapitel 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPITEL 6
var undersätsig, bredaxlad med mörk
skäggstubb, svart tunt hår, grå strån vid tinningarna.
En fyrtioårsman. På ryggsäcken hängde en
vindjacka. Kvinnan bakom honom var mörk,
dragen var slöa, utslätade av trötthet, hon
vajade och kunde falla omkull när som helst:
slut.
Han såg först på Gallo borta vid den öppna
spisen. Gallo med hade högra handen i
byxfickan. Han drog långsamt upp den. Mannen
gj orde likadant, de speglade varandra och stod
där nu med tomma händer. Han såg kvinnan
på bänken.
— Är du här, Gina?
— Som du ser, sade hon med likgiltigt
ansikte och spänd röst. Som du kan se, Eugenio.
De behövde inte förklara något för varandra,
men de kom inte förbi orden. I deras röster
och rörelser fanns snopenhet, avund,
misstänksamhet, kanske svartsjuka. De hade kunnat
säga, jag, Eugenio, måste ge mig i väg, vem
är den där mannen vid spisen, vem är han i
britsen; jag, Gina, kan svara dig att det är
flyktingar, de med, den som ligger är
engelsman, troligen en spion, en secret-serviceman,
han som står där borta är —
— Jag är så trött, Eugenio, sade Caterina
och steg in genom dörren.
Han lade armen om hennes axlar, en gest
som var trotsig och urskuldande.
— Jag är så hungrig, Eugenio, sade hon.
— Är det din stuga fortfarande? sade Gina.
— Det är statens, sade han. Fast jag vet inte
vilken stats. Men pojkarna, du vet, brukade
hålla till här. När inte gränsvakterna bodde
här, förstås. Jag hade en koja längre ner.
— Jag vet, sade hon, jag var där.
— Jag är så förfärligt hungrig, sade
Caterina.
Eugenio ställde ryggsäcken på hörnbänken,
plockade fram ett helt bröd och korv och
försökte prata lätt och obesvärat till dem alla. Ni
är väl flyktingar också? Ni vet väl vad som
har hänt? De gamla vägarna är spärrade nu,
men man hittar ju alltid.
Han tog upp en flaska vin. Crofter Brace
såg Gina tomsvälja, han hörde det. Eugenio
pratade på, nervöst: Här, Caterina. Är du
trött? Ät nu ska du se —. Han vände sig till
Gina: Du förstår, Caterina är inte van vid
såna här strapatser. Fast hon har varit med om
en massa saker. Hon satt i koncentrationsläger
när hon var barn, j a, hon skulle kunna berätta
om hon —. Jag kan väl tala öppet här? Mej
fick de inte tag i — mej tar de inte där de
släpper mej. — Ät bara, Caterina. Förra gången
då —. En som kallades för Gallo —
De väntade tysta.
— Vin? sade han till Caterina men hon
skakade på huvudet.
Gallo sade:
— Vad var det med den som hette — vad
sa ni? — Gallo?
Eugenio vred på sig, granskade honom
snabbt, släppte honom med blicken och såg i
golvet. Snart ber jag om vin, kände Crofter
Brace.
— Han förstörde allt för oss förra gången
— ni vet väl? Jag var ung, egentligen bara
pojken då. Han smet och lämnade oss utan
ledning. Jag var inte så insyltad i det, jag klarade
mig men det var många som gick åt. Min äldsta
bror och två av mina kusiner — de sköt dem
bara. Ställdes mot en vägg och — ratatata —
färdigt. Gallo hade kunnat rädda alltihop ifall
han hade stannat och tagit sin risk. Det såg man
klart efteråt. Jag kan väl tala öppet här? Jo,
det såg man efteråt.
En nästan alldeles känslolös berättelse.
— Ta lite vin, du, sade han till Caterina.
— Och ut i rummet, till de andra: Ni förstår,
nervspänningen. Och hon har ju upplevt så
mycket förut. Och de sköt i natt, hon blev
uppskrämd.
Gallo sade:
— Om ni vill ha en sup så står flaskan där.
Det piggar alltid opp, det vill säga, det lugnar.
Gina lyfte handen, lät den falla i knät igen.
Just nu skulle man kunna be om en slurk
vin, tänkte Crofter Brace. Eugenio sade:
— Jag dricker sällan sprit, jag har sett så
många —
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
