- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XX. 1951 /
264

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Eyvind Johnson: Kapitel 6

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EYVIND JOHNSON

— Flaskan står där, sade Gallo. Ta när ni
vill.

— Tack, sade Eugenio, det är vänligt av er.

— Det lugnar hur som helst, sade Gallo.

— Hur kom det sig att ni gav er i väg? sade
Gina till Caterina.

Surt sade den andra:

— Alltid fanns väl nån orsak. Och ni?

Gina röck på axlarna:

— Alltid fanns nån orsak.

Crofter Brace sade:

— Skulle jag kunna få lite vin?

Alla tittade åt hans håll. Eugenios ansikte
liknade en boxares som snabbt räknar ut var
han ska sätta in slaget, Gallos blick gled över
honom, lätt intresserat och i ett slags
samförstånd. Gina såg på honom, det låg möjligen
förakt i blicken. Caterina lyfte upp sitt trötta
och släta ansikte, det fanns nyfikenhet i hennes
ögon.

— Kan ni verkligen tala? sade Eugenio. Så
konstigt!

— Jag är ganska törstig, sade Crofter Brace.
Jag har antagligen en smula feber (halvt ljög
han). Jag är sårad i ena benet, ser ni.

— Var det på er man sköt i natt?

— Ja, sade Crofter Brace. Jag antar att det
var av misstag. Och jag är ganska törstig.

Eugenio kom fram till honom med
vinflaskan. Han påminde om en krogvärd som av nåd
ger sista gästen sista supen fast det är över
stängningsdags och olagligt. Brace drack en
klunk, två, han tyckte att flaskmynningen ännu
var fuktig efter Caterinas känsliga läppar; han
hörde Eugenio:

— Jaså, det var er man ville åt.

Det fanns glädje eller lättnad i rösten.

— Jag tror inte, sade Crofter Brace. Jag
vet inte. Kan jag få några droppar till.

Flaskan kluckade, han rörde vid hennes
läppar, han sjönk tillbaka i vila. Det var skönt.
Min törst var inte stor, kände han, den var
kanhända bara en rent principiell törst. Jag hade
fått för mig att jag skulle vara törstig. Men
han kände detta svaga bondvins styrka. Som
vadd var den, vadd som långsamt och ljuvligt

kväver dig. Det är gott genom sin mildhet, en
fin början till ett rus.

— Engelsman eller amerikan? sade Eugenio.

—- Engelsman, sade han och försökte le
vänligt. Mannen luktade svett och vitlök. Han
luktade smutsigt frisk, svettigt levande, en
kvinnovan karl. Den latinska mjuka
bondskheten fanns kvar i stadsbon, affärsmannen.

— Vad gör ni här?

— Bara är här, sade Brace. Av en händelse.

— Av en händelse! sade Eugenio och
förhörde, han såg sig runt, det fanns publik. Men
den lyssnade slött.

Crofter Brace hittade:

— Jag är journalist, ser ni.

— Då skriver ni väl om det här? Ifall ni
klarar er.

Eugenio vände honom ryggen: rund, stark,
en karl som kunde bli fet. En som hade
serverat och inte ville bråka om drickset.

Samtalet flyttade tillbaka till hörnbänken
och nådde Brace som ur en brunn. Törsten var
inbillning, tyckte han nu, det är inte
nödvändigt att dricka och det var för resten vatten j ag
ville ha. Hans törst flyttades från vin tillbaka till
vatten. Vinet kändes i bröstet och i hjärnan och
han ångrade att han hade lockats att dricka. Det
öppnade honom för smärtan i det förflutna.
Han var mer oskyddad än nyss och allt var
oklarare. Han visste inte om han tyckte att
Eugenio var sympatisk eller osympatisk, för
övrigt hade det ingen betydelse vilket han var.
Han har inte kommit hit för att bedömas,
tänkte Brace, utan för att klara sig. Klara sig
med sin kvinna som någon annan karl kanske
vill ha. Som kanske jag med vill ha.

Han låg stödd på armbågen och betraktade
henne. Tretti år, mörk, madonnaansikte, en
sorgsen botticellisk vårflicka, nej, vårkvinna.
Han tyckte att Caterina var mycket vacker nu.
Hennes släta uttryckslöshet var egentligen
skönhet. Han undrade inte på att Eugenio hade
bytt från kraft och intelligens till skönhet.
Hennes barndomsupplevelser är så starka att inget
liv sedan, hur det än har varit, har kunnat ge
henne några andra, djupa drag. Ett barnansikte

264

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1951/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free