Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Eyvind Johnson: Kapitel 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPITEL 6
med mycket vetande i; stängt för livet sedan;
kvar är det uttryckslösa, trötta barnuttrycket.
Hon blundade, de långa, mörka
ögonfransarna gjorde sammetsmjuka skuggor,
näsvingarna var fina, känsliga, de drag som fanns
var de fina dragen kring den mjuka munnen.
Han mindes hur läpparna hade sugit sig fast
vid buteljen, vinbrunnens kant, hur den mjuka
överläppen hade sugit i sig lugn, glömska. Hon
måste ha varit tio år eller kanske femton när
hon satt i koncentrationsläger. Han kände
raseri mot just det koncentrationslägret just
nu. Jag håller på att fy lina till, tänkte han —
en inre ursäkt.
Eugenio stod framför henne, han skyddade
sin kvinna.
— Ja alltid fanns det väl nån orsak för dig
att ge dig av, sade han till Gina. Det är klart.
Men ändå är man ju lite häpen över att stöta
ihop med dig här. Man föreställde sig inte att
du var tvungen att ge dig av.
Paus; i den var Ginas likgiltighet.
— Du höll dig fint med dem? neutralt? Mot
alla partier, Gina? Har jag för mig? Man
hörde om det. Man vet.
— Jag har för mig att det var precis så med
dig, sade hon.
Han ställde flaskan på bänken, själva
rörelsen var ett försvar.
— Du ska inte vara så där mot Caterina,
sade han.
— Vara hur?
Crofter Brace önskade att Eugenio skulle
hitta på ett bra svar, han önskade att han själv
skulle hitta ett svar och att Caterina skulle bli
nöjd med det.
— Å, det märks nog, sade Eugenio och såg
sig kring och var kanske generad över att det
fanns publik. Gallo stod vid korgen. Brace
vände blicken upp mot taket. — Ä, det märks
nog, sade Eugenio till Gina. Jag har talat om
allt för henne och nu har ni sett varandra. Vi
har inte tid att gräla nu. Och det var helt enkelt
så att jag lämnade dig.
— Ja, det var helt enkelt så, sade hon med
ironi.
Han sökte ord, fann dem, stod där bredbent
inställsam. Blicken flyttades från Caterinas
släta, mjuka ansikte till Ginas äldre, hårda. Ett
alldeles naket samtal nu, tänkte Crofter Brace
och mindes sin recension: ”Sir Laurence
Oli-viers tveksamma spel i första — andra? —
akten, där man tyckte sig märka såväl
konstnärens tvekan inför rollen som hans
ansträngning att tydligt markera gestaltens egen
tveksamhet: en tveksamhet präglad av beslutsamhet,
snart kommande beslutsamhet...” Och så
vidare.
Han hämtade Kate. De åt en bit på Simpsons
på Strand och tog underjordiska järnvägen till
EarFs Court. När de kom upp på gatan
små-regnade det. Han fick tag på en taxi och de
gled in i en lång bilkö som kröp allt
långsammare ju närmare de kom Empress Hall. Kön
stoppade ofta. Chaufförn böjde sig ut och
skrek framåt, manade på. Nu talade han med
föraren på en tung, fullpackad buss, fylld av
ansikten och ljus, den stod i filen bredvid.
Männen skrattade mot varandra och
små-skällde. Taxichaufförn fick röra sig framåt
först, men när det stoppade på nytt stod taxin
åter bredvid bussen.
Han höll det i minnet en stund: den kvällen.
London packades ihop framför dem, bakom
dem tryckte London på. Taxichaufförn,
kut-ryggigt väntande, lojt ilsken, hade keps och
tunn hängmustasch; inne i mustaschen hängde
en slocknad cigarrettstump. Ögonen var piggt
påpassliga men också obarmhärtiga: en
veteran från förra krigets Flandern eller en
mel-langenerationare som visste vad arbetslöshet
var; troligen en eldsvådesläckare under andra
världskriget men knappast soldat då. — Dom
kunde höra Winston lika bra hemma i radion
ifall dom ville men dom är så nyfikna! skrek
han upp mot bussen. Bussföraren, en ung som
hade kört stridsvagnar, böjde sig ut och skrek
ner i taxin: — Dom sänder kanske inte ut’et!
Och så vill dom se’n. Har du sett’en? — Ja,
skrek taxin, har du? — Ja, skrek bussen, två
gånger, en på nära håll. — Köerna kom i gång.
— Du har väl sett Churchill? sade Kate. Ja,
2 BLM 1951 IV
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
