Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Eyvind Johnson: Kapitel 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
på avstånd, svarade Henry. I Nordafrika. På
fem stegs avstånd. Han var hos oss efter
Casablanca. — Hon satt hopkrupen i bilen, tryckte
sig intill honom, höll hans arm. Måste du
verkligen resa? sade hon igen. Det är ett slags
uppdrag, svarade han och det var till hälften lögn.
Uppdrag nu, fast kriget är slut för så längesen,
sade hon och var stött på hans uppdrag. Det
är inte slut, det vet du väl, sade han. Nej, det
är sant, det är kanske inte slut, sade hon. Men
du är ju inte politiker eller polis, Henry! Eller?
Jag måste nog dit ner, sade han, jag är en
lyssnarpost.
— Seså, Gina, sade Eugenio, ta det
mänskligt. Caterina har inte gjort dig nåt ont. Ni
känner ju inte ens varann.
— Men jag känner dig, sade hon.
— Det fick man nog veta, sade Eugenio.
Du tyckte man var för enkel. Bara en vanlig
smugglare, va? Men när jag sa att passar inte
en enkel gränsbo så får han väl ge sig i väg,
va sa du då va? Vem lipade och hotade då,
va? Om jag får fråga? Var det inte du, va?
Gina lyfte blicken från sina händer, den for
över honom och Caterina, kisande, rummet var
nu fyllt av sol.
— Du gav dig i väg, sade hon.
Gallo kom och satte sig på britskanten. Han
skymde sikten. Brace såg hans skuldra, hans
kind med skäggstubb, hans bleka, utvakade
ansikte där dragen höll på att falla ihop och mista
sitt innehåll.
— Ont? sade han. Feber?
— Knappast, sade Brace. Kanske lite.
— Orkar ni gå om ni får sova ut? Ifall vi
ger oss av om några timmar.
— Jag vet inte, sade Brace. Jo, jag tror. Det
enda som kan hända mig är att de tar mig.
— Vilka?
— Ja, det är just frågan det, sade Brace.
— Om ni har papper och sånt som behöver
förstöras så gör det nu.
Crofter Brace ruskade på huvudet. Gallo
vände honom ryggen. Caterina satt stilla som
förr.
— Jag fanns i stan, sade Eugenio till Gina.
Du visste var jag höll till. Det var bara så att
våra förbindelser upphörde. När min bror
–––du minns?
— Jag minns, sade hon utan kyla, utan
värme och kisade mot soligheten.
— I grund och botten var det
affärsförbindelser, sade han. Jag skaffade dig
sidenmöjligheterna.
— Ja, du behövde en lagerlokal och jag blev
din lagerlokal. Dina affärers, din psykiska, din
fysiska.
— Och du förtjänade en del pengar på det,
sade han.
— Du behövde en lagerlokal som inte var
misstänkt, sade hon. Som kanske polisen
skyddade så att den inte blev misstänkt. Men så
blev du trött på mig. Har hon där en lagerlokal
åt dig? Är hon din lagerlokal?
Gallo vred huvudet mot Crofter Brace:
— Ni har inget uppdrag? Där bortifrån?
Engelmän och amerikaner som kommer hit
brukar alltid ha uppdrag.
— Jag är journalist, sade Brace. De sista
åren har jag mest skrivit om teater.
— Inte om politik?
— Ytterst litet.
— Och ni har inga papper som behöver
brännas?
Brace ruskade på huvudet.
Caterina böjde sig framåt, han såg den fina
profilen mot den soliga väggen. Ögonen var
slutna. I linje med hennes, som en förstoring
av den, såg han Gallos panna, näsa, haka.
— Och så blev du trött på mig, sade Gina
igen.
— Kors! (hycklade Eugenio) jag hade hela
tiden för mig att det var du som var trött på
mig!
Hon tittade åter snabbt, kisande på honom
och sedan på den sovande eller lyssnande
Caterina.
— Jag har för mig att du blev rädd.
Han var mycket förvånad. Hans händer och
ansikte visade att han var förvånad och kränkt:
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
