Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Eyvind Johnson: Kapitel 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPITEL 6
— Jag rädd? Vem var det som organiserade
trafiken över gränsen under flera år?
— Du traskade knappast de vägarna själv,
sade hon. Andra fick göra det. Kvickbenta
pojkar — nära släktingar också — som tog risken.
När man sköt någon så grät du — uppriktig
sorg — men lät andra pojkar fortsätta.
— Min bror —, sade han. Har du glömt det,
Gina?
— Nej, det kommer jag särskilt väl ihåg.
Han väntade mer ur henne. Då hon teg sade
han:
— Nån måste organisera och leda det hela.
— Ja, sade hon. Och ta äran, om den fanns,
och förtjäna pengarna.
Caterina öppnade ögonen. När hon rätade
på sig gjorde Gina likadant; det visade
spänningen mellan dem. Eugenio tog ett steg
tillbaka som om hon hade föst undan honom med
blicken. Crofter Brace sökte efter ett ansikte
som kunde likna hennes. Kates ibland.
De steg ur bilen, när kön körde fast nästa
gång, och gick den lilla biten till Empress Hall.
Asfalten blänkte av regn, ljuset från
huvudingången kom i breda, gula band mot dem.
De trängdes in i vestibulen. Det var ett
jättemöte med beskäftighet, konservativt
självförtroende, konservativ nyfikenhet och en
neutralitet som släppte efter och en opposition som
mjuknade; ett folkmöte — men ändå inte
riktigt — och en stor föreställning. Du har väl
inte tappat biljetterna, sade Kate, o så
spännande, hur ser j ag ut i ansiktet, håll min väska
mens jag pudrar mig!
— Du vet mycket väl att en stor del av
förtjänsten gick åt till mutor, Gina!
Nu nämnde hon ett namn som fick alla att
lyssna vaket.
— Ja, Paul sa det en gång. Om dina
förbindelser åt alla håll. Och att du hade pengar
placerade på andra sidan, för säkerhets skull.
— Gina, jag var inte rädd!
Den väldiga salen låg framför dem.
Filmfotograferna hade monterat upp strålkastare
vid pressens och radiomännens bord längst
fram och på översta läktarraden på sidorna
och ett par högt ovanför podiet. Man provade
ljuset nu, det klippte som blänkfyrar. O Henry,
så mycket folk har jag aldrig sett, sade Kate
och höll sig fast vid hans arm. Jag håller av
dig, tänkte han, men jag tillhör också det här,
jag tillhör Europa, jag är politiker mot min
vilja och du måste förstå att det inte är av
maktlystnad. Jag vill ingenting bli, inte en
ledare, inte valboskap, men jag hör hit, det är
en del av mitt liv.
Eugenio sänkte huvudet, tjurliknande eller
som en tillrättavisad pojke: han protesterar
mot den orättvisa beskyllningen med varje nerv
i händer och armar och bröst, med varenda
salivdroppe i munnen, men han är ännu inte
så vuxen att han vågar visa hur arg han är:
— Gina, jag var inte rädd!
Crofter Brace uppfattade blänket i
Cateri-nas ögon, hon talade:
— Nej, han är inte rädd, han är modig, han
försvarade mig.
Orden kom hastigt, länge uppdämda. Jag
undrar om hon kan sluta när hon en gång
börjat, tänkte Brace. Jo, hon kunde.
Gina sade med hån:
— Tjaså, försvarade han er? Tänk så näpet.
Så sött av honom då. Säg mig — sköt han
många?
Caterina sänkte huvudet igen, Brace såg den
vita halsen, de svarta hårslingorna som föll
mot kinderna. Rött fanns ännu kvar i håret, så
såg det ut i solen.
— Han sköt ingen, sade hon lågt. Men
han —.
Hon lyfte huvudet:
— Det angår er för resten inte vad han
gjorde. Och jag vill inte höra på era gamla
historier. Ska vi inte fortsätta, Eugenio, jag
vill inte vara här? Och jag är inte alls trött.
Gallo reste sig, synfältet vidgades, rummet
blev ännu mer fyllt av ljus. Han stod med
ryggen mot korgen och var en man som väntade
på att få börja ett föredrag.
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
